På Liljevalchs har tiden stått still för länge
”Vårsalongen 100 år” är trots allt ett tillfälle att se förstklassig konst
Publicerad 2022-05-27
När Liljevalchs konsthall skapades 1916 på initiativ av konstnärsförbundet var det ett slag för det unga avantgardet i opposition mot Konstakademien. Redan 1921 började man med de jurybedömda salongerna. Den framåtblickande konsten har så småningom fått dela plats även med amatörer, vilket skapat den säregna blandning av folklighet och professionalism som är karaktäristisk för det som kom att bli Vårsalongen. Den firar nu 100 år, ett år för sent på grund av pandemin.
Men någon klassisk Vårsalong är det inte frågan om. I stället har konsthallschefen Mårten Castenfors i huvudsak valt kända konstnärer som någon gång varit med på den jurybedömda utställningen. Här finns verk av GAN, Sigrid Hjertén, X-et, Siri Derkert, Vera Nilsson, Torsten Renqvist, Dick Bengtsson, Lena Cronqvist, Lars Lerin, Cecilia Edefalk och många andra. Alltså en svensk konsthistoria snarare än en visualisering av salongens brokighet genom åren. Det rör sig inte heller om sådant som varit med. Exempelvis så representeras Cecilia Edefalk med ett verk från 2010, trots att hon var med 1979.
Främst är detta ett gyllene tillfälle att få se högklassig konst som till stor del finns i Stockholms stads stora konstsamling. Målningar, grafik, fotografi och skulptur som är utplacerade i kommunala verksamheter. En av höjdpunkterna är Dick Bengtssons berömda Bergsvandrare från 1974, som i vanliga fall hänger inne på konsthallens kontor. En målning som betytt mycket för andra konstnärer. Ikonisk är också Lena Cronqvists Gul Madonna (En känsla av otillräcklighet) från 1970, något av en feministisk klassiker.
Jag har genom åren förundrats över Vårsalongens monokulturella karaktär. Det är som om vi levde kvar på 1950-talet med bara Andersson, Pettersson och Lundström. Så även på jubileumsutställningen, trots att många konstnärer med rötter i andra länder etablerat sig på konstscenen de senaste tjugo åren. En förklaring är att de av någon anledning inte kommit med vid jurybedömningen till salongen. För det vore smått osannolikt att de inte skulle finnas med bland de sökande. Bidragen är ju anonyma, så någon bortrensning av utländska namn kan det inte handla om. Dock tror jag förklaringen ligger i en föråldrad syn på det svenska.
Jag har varit på flera pressvisningar av Vårsalongen där man talat om att man eftersökt ”nordiskt vemod”. Är det ett annat sätt att säga att man premierar något cementerat ”svenskt”? Om det är så, är det ett oerhört mycket större problem än den återkommande diskussionen om Vårsalongens professionalisering eller amatörism. Det är något man behöver tänka på när man sätter samman juryn nästa gång. Annars kommer Vårsalongen fortsatt vara en insnöad historia.
