Magiska tomrum

Magdalena Dziurlikowska ser Edward Hoppers mästerliga mystik

Den amerikanska stadens och ensamhetens ikoniske uttolkare är på besök i Paris. Att Grand Palais gör en stor exposé med Edward Hopper förankras i hans livslånga frankofili och i tre Paris-sejourer. Speciellt i början av Hoppers bana fanns band till Europa, och utställningen tar sitt avstamp där. Ungdom, inspirationskällor, motvilliga illustrationsuppdrag, habila akvareller och grafiska blad, allt i trånga och mörka passager, för att sedan servera två salar fyllda av magiskt måleri.

Det tog tid för Hopper att hitta fram till kärnan. Han arbetade långsamt, mödosamt och fick sitt genombrott först i fyrtioårsåldern. Samtidigt gifte han sig med konstnären Josephine Nivison, som blev hans projektledare och modell.

Hopper var lång, (1,95 m) tyst, introvert och konservativ. Han diskuterade sin konst motvilligt och ville inte att målningarna skulle bli projektionsytor för berättelser.

Hopper målade laddade situationer utan avläsbar handling. Intensiva ögonblick spänt upphängda mellan avgörande skeenden. Det är svårt att inte fylla dessa gapande rymder med känslor. Morning Sun, en kvinna sitter solbelyst i sin säng och tittar ut över gryningen. Det låter sensuellt och lite banalt. I stället blir det en knivskarp skildring av hur skräckfylld en ny, fräsch dag kan vara mot fonden av alla bråddjup som utspelat sig. Den bländande stadens hårdhet och tvekan inför alla möjligheter. Hoppers värld är paradoxal, så avskalad att den blir mystisk. Så ruvande i rummet att den befinner sig på många inre platser.

De kompositioner Hopper väljer är utsnitt där flanören tappat förankring och glider som en ballong upp mot husen. Ögat kan också vandra genom kaféer, bli en kamera i en film noir och fokusera disken i Nighthawks, men blicken förblir sökande. Människorna är ofta målade lika mjukt och suddande som allt det andra. Små tröga penseldrag väver en solid, sminkad yta över hela bildplanet som för att dölja en malström. Den omgivande staden framstår lika gåtfull. Vad finns bakom fasaderna, vilka är människorna, hur fungerar det nya?

Hoppers konstnärskap tecknar en vid båge av modernitet och psykologi som attraherat många efterföljare. Ed Ruscha, George Segal, Tom Wesselmann, William Eggleston, Gregory Crewdson, Dick Bengtsson, Alfred Hitchcock, Wim Wenders, Roman Polanski, Jim Jarmusch och David Lynch.

Andra genrer kan också listas. Men ingenting av denna pulsåder går att spåra på Grand Palais. Bryggan till nutiden är en fotosvit medelst videoprojektion av Philip Lorca di Cordia och ett fotografi av Wenders.

I övrigt förankras Hopper bakåt, mot exempelvis Degas och Vallotton. Det är också intressant, men det saknas en autostrada som leder vidare.

Slutet av Hoppers mästerliga målarliv markeras med fingertoppskänsla. I flera bilder sitter människor och väntar. Plötsligt uppenbarar sig två vitklädda komedianter som bugar på scenen, det är Edward och Jo, skriver Jo i journalen. Det blev Hoppers sista verk.

Men den sista målningen på utställningen är ett tomt rum med solljus. Tid, rum, ljus och närvaro, där finns all historia och all fortsättning.