Alla kulturarv verkar inte vara lika mycket värda
”Art and truth-telling” berättar om samisk identitet
Publicerad 2025-11-24
”Art and truth-telling” på Bildmuseet i Umeå
Den första december i år skulle Sanningskommissionen för det samiska folket ha lämnat sitt slutbetänkande. Så blev det inte, nytt datum är satt till 1 oktober 2026. Men utställningen ”Art and truth-telling”, som skulle ha tajmat det ursprungliga datumet, har naturligtvis öppnat ändå. Sanning, konst, postsanning, minoriteters rättigheter och kulturarv – det finns tillräckligt att dra i även utan en kommissions arbete. Utställningen har kommit till i samarbete mellan Bildmuseet i Umeå och Gaaltije Saemien Museume i Staare (Östersund) och är förankrad i, koncentrerad till, ett sydsamiskt fält.
Mats Jonsson, som utkom med seriealbumet ”När vi var samer” för fyra år sedan, sätter tonen, som en sorts prolog med både en sidas seriestrip och en sorts animering, som båda beskriver Sanningskommissionens besök i Árviesjávrrie (Arvidsjaur). ”Vi som går efter” krafsar på det sår som är tidigare generationers mörkande av den samiska identiteten, skogssamernas osynlighet. Teman som känns igen från tidigare verk. Ändå blir jag gripen. Det blir tydligt hur såriga processer sanningskommissioner är.
Jonssons verk är alltså ett avstamp, men utställningen i övrigt ligger inte så nära själva sammanhanget med kommissionen. Dock med sanning: Sissel M Berghs film ”Bissie Baektie” (Heligt litet fjäll) behandlar Sverresborg utanför Tråante (Trondheim). Filmen är en strålande humoristisk och skarp avklädning av nationalistiska myter om Norge som ett germanskt urhem. Myter som traderas och som har osynliggjort den samiska närvaron i området.
Vid sidan om historieskrivandets olika sanningsproblem syns på utställningen grävande i försvunnet kulturarv, hantverksnära verk och pansamiska samarbeten. Risfjells sameslöjd (Doris och Sven-Åke Risfjell) visar både egna och insamlade verk i montrar formgivna av Johanna Minde i en sällsam mix av mönster och slöjd, samisk tradition och rumslighet. Hennes verk skapar i utställningen en slutpunkt, en storartad fond för de verk som tar plats framför.
Här turas trumman, kåtan och hantverket om att markera utställningens kropp. Sissel M Berghs kartstudier av samiska platser i Norge blir ännu en fond åt ett verk som tar plats i rummet, Elme Ämtings ”Sjeltie 1725”. Verket är en hommage till minne av konfiskerade samiska trummor år 1725 i Åsele, trummor som senare försvann, eller gick till samlare, hamnade på museer. I Ämtings verk är de återskapade, men också smyckade med vår samtids kulturella uttryck. De påminner om att kulturarv inte är ett neutralt begrepp, eftersom det tycks ha olika värde beroende på vems kultur det anses vara.
Tiotalet konstnärer och konstnärsgrupper deltar, mest med helt nya verk, på ”Art and truth-telling”, som förutom att koncentreras till det sydsamiska också arbetar med att synliggöra den lilla språkgruppen umesamiska – så är utställningsfoldern översatt till detta språk. Det är alltså både en konstutställning och en kulturgärning som kanske kan peka längre in i framtiden.
Lisa Nybergs ”Knyta an” domineras av en väv som liksom rinner ut på golvet men också förgrenar sig, trådar upp sig utmed väggen där släktens plats skildras och en släkthistoria tecknats med mjuk blyerts. Namn, årtal, historia. Något mödosamt och samtidigt flyhänt, det är ett välkomnande verk som inte släpper taget när man väl tagit sig in.
Men vad är sanning i ett konstsammanhang? Visst bär hantverket på en alldeles egen form av sanning, det tar också plats på utställningen, förutom de redan nämnda även i verk av Birgitta Ricklund och Julia Rensberg. Monica L Edmondsons ”kyrkfönster” i form av en samisk trumma lyckas förmedla en andlighet som känns plötslig men spännande.
Konstens potential att formulera kollektiva sanningar verkar komma mest till sin rätt i lyftandet av ett arv – andligt, socialt, kulturellt, bildmässigt och geografiskt. Det betyder också att utställningen riskerar att bli redovisande, lite duktig. Men den räddas av att det också finns distanserande humor (framför allt om Sverresborg) och pansamisk experimentell jojk med gruppen Avant Joik, som mixar in sig i en 45 år gammal samisk spelfilm – en pionjärfilm som får bli basen för nya arbeten.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Epstein var en iPadbaby med Sverigekopplingar
