Att vara människa i folkvandringarnas epok

Ingolf Kaiser förtjänar ett genombrott

Publicerad 2019-04-13

Jag kommer att tänka på Anselm Kiefer. Han har aldrig fått en stor utställning i Sverige. Han är för svart, för storslagen, för materiellt och ideologiskt påträngande. Och alldeles för tysk. Han har en andlig kusin i Sverige som aldrig fått något ­genombrott i det land han levt i sedan flykten med mor och systrar från Greifswald 1945. Då var Ingolf Kaiser nio år. Hans far hade stupat som tysk soldat. Den genomskjutna hjälmen finns bevarad.

Det som nioåringen såg under resan västerut längs den tyska Östersjökusten spelar med i hans väldiga skulpturer som tillkom decennier senare. Spårljusen över havet går igen i de stora relieferna med vit och svart rundstav. En nerstörtad kyrkklocka kan härstamma från Mariakyrkan i Lübeck.

Fördrivningarna av miljoner tyskar vid krigsslutet har det talats tyst om. De har hamnat i skuggan av andra vidrigheter. I sen tid har uppmärksamheten nått dem, till exempel i romaner av den åldrande Günter Grass. Hos Ingolf Kaiser vidgas perspektivet bortom det tyska. Hans konst är inte i första hand personligt vittnesbörd utan tecken för all världens lidande.

Nu ställs några av hans verk ut på Uppsala konstmuseum. Starkast är Vagn för flyende, en grov träskrinda som väl aldrig hade kommit ur fläcken i ”verkligheten”. Den är hjärtskärande tragisk samtidigt som den vittnar om konstnärens kärlek till och skicklighet i att handskas med naket trä. Här ser man förbindelsen med Anselm Kiefer: den nästan bedövande materialiteten kan i sig själv bära upp en existentiell dimension.

Hur stadig och utan dragdjur denna vagn än är, hur infångad dess rörelse än verkar i salen på Uppsala slott, så rullar den på vår samtids leriga vägar. Med stor säkerhet kommer fram­tiden att befolkas av många fler flyktingar än i dag.

Några nummer ur sviten Persona finns också med på utställningen. De består mest av lump, hängande och liksom ut- och invända tecken för männi­skor. De är fattigdomens och utsatthetens persedlar. Kläder som skriker i fullkomlig tystnad.

När Ingolf Kaiser var i sin krafts dagar var själva monteringen av skulpturerna en långsam och meditativ del av verken. Den här gången har hans döttrar stått för bygget. Finns det någon som kan bemästra exempelvis korsnedtagningen framöver? Skulpturerna måste få ett hem. De är alldeles för stora för marknaden, hur glupsk den än är. De är för sköra för det offentliga rummet.

Ingolf Kaisers verk talar allvar om hur det är att vara människa i de stora folkvandringarnas epok. 

Vi kommer att behöva dem som samtalspartners också i framtiden.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln