Tänk om konstkritiken kunde vara som fotboll
På galleriets konstgräs uppstår gudomlig harmoni
Ingenstans är gränsen mellan himmel och helvete, mellan eufori och djup frustration, så tunn som i sportens värld. Det är förstås för att det finns resultat, ett vinna eller försvinna, men ibland tänker jag att konstkritiken skulle vara mer intressant om även våra världar kunde vara mer dramatiskt känslofyllda. Eller om konst som rör fotbollens regioner kunde vara det?
Just nu visas två sinsemellan olika konstprojekt i Stockholm med fotbollstema. Väldigt nedskruvat tema får man säga: i både Klas Barbrossons ”Snett/inåt/bakåt (terrorboll)” och Hanna Sjöstrands utställning ”Taverna geometrica” på Galleri 16 är det geometrier, former, som är grejen.
Det är, till skillnad från tidigare verk, inte supporterkulturen som syns hos Barbrosson – utan tre gedigna betongbollar, tidigare (om jag förstått rätt) använda som terrorbromsar vid Gamla Ullevi. Nu är de utplacerade på rad genom centrala stan: från Handelshögskolan (som är medarrangörer av utställningen), via Sergels torg till Slussen.
Förutom att jag, likt en bortkollrad mittback, misslyckas med att hitta bollen vid Sergels torg är verket ändå i min smak. Visserligen är det mer som ett långskott tvärs igenom staden än ett raffinerat ”snett inåt bakåt” förbi försvarare som tappat kontrollen. Men tyngden, storleken, humorn och kärleken till denna perfekta form är något många kan dela. Den där leken som fotboll innerst inne är, blir ett konceptuellt monument – en paradoxalt stillastående hyllning. Eller som en förenklad simultanscen, där skottet bara syns tre gånger men i övrigt rör sig snabbare än ljuset.
Människor har sparkat eller kastat klotformade bollar i tusentals år. Slarvigt uttryckt ungefär lika länge som man arbetat med geometrier. Hanna Sjöstrand fördjupar i sin utställning fotbollens geometriska – eller ska vi säga gudomliga? – kvaliteter. Planens kombination av rektanglar och cirklar, själva bollens lagbundna form. För den som vill veta är den en stympad ikosaeder (12 likformiga pentagoner och 20 likformiga hexagoner). Inget var främmande för Arkimedes och till sist är det förstås hos grekerna ljuset alltid funnits.
Hos grekerna och hos Sjöstrand. Jag kan bli barnsligt förtjust över detta gallerirum: mjukt konstgräs på golvet och längs väggarna dessa stolta former, i grönt och vitt eller som reliefer där straffcirkelbågen görs tydlig – alltså det fragment av en cirkel som gör att en fotbollsplan egentligen består av tre cirklar i harmonisk balans.
Utställningens verk är så självklara. Varför har jag inte sett något liknande förut? Fotboll som gudomlig harmoni, varken himmel eller helvete. Jag tar med mig den visionen.
