En visuell supershow – rakt in i det innersta
Jean-Michel Basquiat känsla för komposition var bortom unik
Publicerad 2022-06-05
En tv. Två tomma vinflaskor. Utspridda lp-skivor med Charlie Parker och Miles Davis, travar med slitna böcker, en afrikansk mask i trä. På bordet några otvättade penslar, en tom ask Marlboros röda i 80-talskostym bredvid en överfull askkopp. Ouppspända dukar med påbörjade målningar täcker delar av golvet. Jean-Michel Basquiats kaotiska ateljé på 57 Great Jones Street, den som Andy Warhol fixade åt honom, har detaljrikt återskapats på nytt, precis som barndomshemmet i Brooklyn med tidstypiska tapeter och teakmöbler, liksom anrika nattklubben Palladium vid Union Square. På väggarna projiceras svartvita bilder från familjens fotoalbum.
För en liten stund tillåts jag kliva in i Basquiats innersta. Det är vackert där. Maniskt och livfullt. Enkelt och komplicerat. Hans hand arbetar oavbrutet. Fortfarande känns det som. Ord i versaler, symboler, snabbt frampenslade fält – och luft. Mycket luft. Basquiats känsla för komposition och rytm är helt unik. Eller bortom unik, om det finns ett ord för det. Det är politik, ilska, glädje och liv. Men sorgen över att Jean-Michel Basquiat bara blev 27 år färgar allt jag ser. Å andra sidan lämnade han efter sig fler verk än de flesta konstnärer. Febril och produktiv som få. Hans bromance-kärlek och vän Andy Warhol utbrast ”I’m so jealous! He’s faster than me”, strax efter att de två träffades för första gången. Basquiat hade försvunnit till sin ateljé några timmar och kom tillbaka med en 150 x 150 centimeter stor duk med ett dubbelporträtt av Warhol och honom själv. Dos Cabezas.
Utställningen Jean-Michel Basquiat: King pleasure©, som ännu inte fått något slutdatum, har skapats i ett tveklöst flow som om Basquiat själv hade curerat den. Nu är det hans två systrar Lisane Basquiat och Jeanine Heriveaux som basat över denna omsorgsfullt designade yta i ett gammalt lager från 30-talet i västra Chelsea på Manhattan.
Det är en visuell och audiell supershow där familjen visar hundratals skisser, anteckningar och målningar för första gången. Personliga minnen har packats upp. Medlemskort till konstmuseer, skoltidningar som Basquiats illustrerat, foton, brev, hans födelseattest med mera. De mer informativa texterna på väggarna är inte skrivna av akademiker utan av Basquiats vänner och familj.
Systrarna, två svarta kvinnor, har en speciell plats i en mestadels manlig och vit konstvärld och ansvarar för en av världens viktigaste och mest värdefulla samlingar.
I högtalarna hörs musiken från då. Madonna, Elton John, The Who och Jimi Hendrix blandat med 60- och 70-talsjazz som Coltrane och Dizzy Gillespie. Några vakter gör små discomoves för att få arbetsdagen att gå snabbare och Spotify lär ha släppt en särskild spellista utställningen till ära.
