Sven-Harrys konstmuseum

En inkörsport till den svenska modernismen

Antikrigspropagandan som visas på Sven-Harrys är perfekt för sociala medie-generationen

Av: 

Frans Josef Petersson

Albin Amelins ”Arkebuseringen”, 1937.
Albin Amelins ”Arkebuseringen”, 1937.

KONST

Kan antikrigspropaganda från 1930-talet fungera som en inkörsport till den svenska modernismen? Det hoppas i alla fall Sven-Harrys konstmuseum och gästcuratorn Paulina Sokolow som har gjort utställning med Sven X:et Erixson, Bror Hjort, Albin Amelin och Vera Nilsson med utgångspunkt i den grafiska mappen ”Humanitet” som X:et, Amelin och ett antal mindre kända konstnärer gjorde i protest mot nazisternas maktövertagande 1933.

Jag tror de kan vara något på spåret. Jag har själv ungdomar i min närhet som är måttligt konstintresserade – men brinnande antifascister – och som antagligen skulle älska utställningens direkta, propagandistiska uttryck.

Med tanke på temat så är det förvånansvärt få verk i utställningen som skildrar krigets elände. Skälet är, som jag förstår, att man vill understryka hur konstnärernas engagerade och livsbejakande hållning stod i kontrast till nazisternas dödskult. Därför visas politisk plakatkonst bredvid kärleksfulla porträtt, erotisk skulpturkonst och målningar som bejakar internationalism och arbetarklassens verklighet.

Och varför inte? Sverige är trots allt ett land vars mest uppburna moderna skulptör – Carl Milles, vars verk än idag tronar på Götaplatsen, Hötorget och en mängd andra offentliga platser – var en passionerad Hitlerälskare, och antagligen inte hade haft något emot att konstnärerna på Sven-Harrys hade förvisats till en svensk variant av nazisternas utställning ”Entartete Kunst”.

Ändå hade jag gärna sett en mindre partisk bild av 1930-talet, som hade kunnat mejslat fram olika positioner genom att ställa dem mot varandra. En sådan utställning hade kunnat röra om i grytan, lite som konstnärerna på Sven-Harrys faktiskt gjorde en gång i tiden. Humanitet lär på sin höjd irritera någon enstaka högerkverulant.

Sven X:et Erixsons ”Havets bro”, 1935.

Samtidigt föreställer jag mig att detta är en utställning som de medverkande själva hade uppskattat. Det gör inte ens så mycket att urvalet är ojämnt, och verken lite stökigt installerade – det framstår mest som ett sätt att understryka 1930-talets oroliga tidsanda som konstnärerna ville kanalisera genom sina expressiva bildspråk.

Kanske är det därför jag har svårt att ta till mig X:ets röriga kompositioner, som drunknar i de trånga rummen. Då känns Vera Nilssons tonsäkra måleri mer övertygande. Medan gubbarna frustar och pustar med sina tjocka färgsjok och allt som ska med i en bild, så har Nilsson i sina nästan abstrakta landskap och stadsvyer tagit bort allt onödigt och laddat de tunna färgskikten med en krypande oro som utan svårighet kan översättas till vår tid.

Kanske fastnar jag också framför Nilssons måleri eftersom många av de verk som skildrar grymheten och fasan med mer direkta medel är svåra att titta på: dels för att man vänder bort blicken, men också för att förvridna karikatyrer av nazisternas ondska inte alltid har samma kraft idag som när de gjordes.

Då är det lättare att ta till sig Amelins Sommaren 1943 (1943) som visar en grupp kvinnor och barn som har sökt skydd på en vind. Ett gevär ligger slängt på ett bord. En av kvinnorna är på väg att resa sig, en annan spänner blicken i betraktaren som får rollen av den som just stigit in i rummet. Vän eller fiende? Det är en blodisande skildring av krigets verklighet där Amelins stelnade färgmassor effektivt håller frågan hängande i luften. Det är inte heller svårt att se samtida paralleller till Barbro Nilssons gobeläng Vi på muren (1963) – utförd efter en målning av X:et – som skildrar hur borgarna passivt ser på när de försvarslösa bönderna slaktas under slaget vid Visby ringmur 1361. Ett mästerverk vars skimrande gula och lila ytor förstärker gutarnas förtvivlade dödskamp.

I katalogen beskrivs ”Humanitet”-mappen som okänd, fast det tycker jag inte man kan säga när Moderna museet har visat den ett par gånger på 2000-talet. Faktum är att det bara var ett par år sedan den visades tillsammans med andra verk ur samlingen för att ge en uppfattning om 1930-talets tidsanda och konstpolitiska miljö.

Vera Nilssons ”Penningen livets fiende”, 1938.

Men poängen med Sven-Harrys utställning är knappast att utmana eller problematisera, utan att ta något välkänt, eller rentav folkkärt, och visa det på ett sätt som tilltalar publikens vilja att få sina åsikter bekräftade: att skylta med politiska budskap och färgstarka bilder är ju gefundenes fressen för sociala medie-generationen. Det är en utställning med en stark tro på bildens kraft, som inte är oproblematisk men sympatisk och lätt att dras med i.

ANNONS

Hitta ett bra elavtal för dig när priserna rusar! Jämför nu.

Extern länk från Compricer

Jämför nu!

Publisert:

LÄS VIDARE

Bojkotta absolut inte den här ryska konsten

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Sven-Harrys konstmuseum

Konst

Carl Milles