Skandaler och politik präglade konsten 2022
Björn Lövin, Anselm Kiefer och Nan Goldin bland årets största utställningar
Publicerad 2022-12-27
Pandemin kastade skuggor även över årets konsthändelser, men kanske på ett positivt sätt: försenade utställningar blev äntligen av, projekt som pågått under radarn fick se dagens ljus. 2022 blev den stora återkomstens år: biennaler i Venedig, Berlin, Pristina, Istanbul. ARS22 i Helsingfors och Documenta i Kassel. Ett par prestigeutställningar åtminstone i Stockholm: Anselm Kiefer och Nan Goldin.
Om några trender kunde kristallisera ut sig bara från de nämnda megautställningarna är de, lite kort: surrealism (med valfritt prefix), det globala syd, hantverket – och fortfarande en politisk, samhällskritisk konst som bubblar upp i framför allt Berlin.
Det politiska, eller snarare karikatyrinspirerat plakatpolitiska, fick sin tydligaste manifestation på Documenta där det indonesiska undergroundkollektivet Taring Padi visades i enormt format i det före detta badhuset i arbetarstadsdelen Bettenhausen i Kassel. Antisemitiska visuella figurer användes i det verk som senare visades utanför Fredricianum och skandalen var ett faktum.
Har världen lärt sig något av det, är frågan. Att kritik av staten Israel måste kunna formuleras utan antisemitiska tecken är en sak, att den oformligt stora upplagan av Documenta inte kunde toppstyras och kontrolleras en annan.
Kommer Documenta 15 bli ihågkommen som ”Den antisemitiska Documenta”? Svaret är ja, om man nu backar tillbaka och gör konstkollektivet Ruangrupas curerande till en parentes, till kulmen av en utveckling som pågått under 2000-talet, där världen blivit större och perspektiven fler. Nej, om andra delar av utställningen diskuteras mer och följs upp. Först när de kontakter som knöts under utställningens 100 dagar leder till nya projekt, nya konstverk, nya utställningar kanske man kommer säga att Documenta 15 var början på något kvalitativt nytt.
2022 såg fler skandaler – en av de mer underliga var den plötsliga nedläggningen av konstprojektet till nya stationen Korsvägen i Göteborg, Evig anställning. Trafikverket fattade beslut i april att duon Goldin + Senneby inte kunde stoppa in sina sex projektmiljoner i en stiftelse vars avkastning sedan skulle bekosta den eviga eller åtminstone livslånga anställningen. Det påstods strida mot en paragraf i kapitalförsörjningsförordningen, något alla inte är överens om. Ett nytt kapitel i Konstrådets projekt är att Goldin + Senneby nu kräver två miljoner i ersättning, bland annat för renomméskada.
Verket kommer alltså att fortsätta, dock inte som en evig anställning utan som en evig fejd i Lars Vilks anda. I den konstens ekonomi som inte rör sig bland säljbara artefakter, är renommé och status allt. Snyggt och prydligt inväxlingsbart i annan valuta.
Året 2022 bjöd en rad intressanta utställningar. Kanske, troligen, var det Salad Hilowles år som inleddes på Kulturhuset i Stockholm och avslutades med två stora utställningar i Gävle samt en bok, Halima om de sina. Eller så var det Eva Livijn-Olins år, där hon bjöd in Isaac Julien att curera Rock my Soul 2 (Stockholm) i sitt hem. Eller de storslagna återkomsternas år, med de båda utställningarna (i övrigt ojämförbara!) med Barbro Östlihn och Nina Bondeson i Göteborg.
Två böcker utkom som båda mer än snuddade vid kulturkrigets ämnen, Sara Kristofferssons Hela havet stormar och Mårten Arndtzéns Konsten är vi” I båda finns en frustration över en woke-kultur, en politisk korrekthet som gått för långt. Böckerna har absolut kvaliteter, men så här i backspegeln är de märkligt i osynk med det politiska klimatet. Det som numera tycks gå för långt är knappast museernas mångfaldsarbete eller studentgruppers protester mot snedrekrytering och symboliska namn.
Både Moderna museet – i ett testprojekt för att minska radikalt på transporter och i stället producera på plats – och Bonniers konsthall (i utställningsteman), tog ett visst klimatansvar. Se där ännu mer ”korrekthet”!
Satsningarna har inte gjort så mycket väsen av sig men ännu mer i skymundan hamnade den utställning som på något sätt ringar in hela året: den stora retrospektiva Björn Lövin: Den omgivande verkligheten, som visades från april. Jag märker att inte heller jag kan ringa in och karaktärisera exakt vad den sa mig, men konstnärens förunderligt varma blick på vår tids trygghetssökande, konsumerande, förtingligade liv var lika skarp som före sin tid. Att Klas Östergren i sin nya roman utgår från just Björn Lövins och hans ILAC-projekt – ett fiktivt försäkringsbolag som kontrollerar allt, och lovar trygghet och lycka i gengäld – pekar onekligen på att tiden kröker sig kring sig själv, igen.
