Mannen är modellen

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre om världsskulptören Auguste Rodin

Det första vi möter är en övermänskligt stor bronsskulptur, Auguste Rodins (1840–1917) Tänkaren. Kompakt, hukande och grubblande in i evigheten. Själva originalskulpturen är från 1881–1882, ursprungligen tänkt för och infogad i det enorma projektet Helvetesporten. Porten var en beställning från Musée des Arts Décoratifs (som emellertid aldrig byggdes), blev klar i slutet av 1880-talet och färdiggjuten först efter hans död. Många av Rodins skulpturer har en liknande historia, flera har utförts till något sammanhang, infogats och sammanfogats och blivit något annat. Som om motiven inte betydde så mycket: formen var viktigare.

Det lite krassa återanvändandet av skulpturerna gör Rodin till en mer modern konstnär, nästan konceptuell. Hans klassicistiska skulpturer, som i slutet av hans liv drog mot ett mer expressionistiskt, vilt uttryck, har i en traditionell konsthistorieskrivning betraktats som originella eftersom deras uttryck är komplicerade, känslomässiga utan att vara litterära eller överdrivna.

Och visst stämmer det vid betraktandet av både Tänkaren och Bronsåldern. Skulpturer som det går att identifiera sig med. Det går att känna både det försjunkna och det energiska, fortfarande trevande, uppvaknandet. Men möjligheten att få kontakt med till exempel Tre sirener (1887), tre kvinnor arrangerade för maximal kroppsexponering, traditionell salongskonst i dess sämsta och bokstavliga betydelse, är försvinnande liten. Det finns här ingen komplikation, egentligen inget innehåll vid sidan av naken kvinnokropp.

Rodin är som alla andra ett barn av sin tid. Varför skulle han låta en kvinnokropp förkroppsliga något stort ämne, som tänkandet, när kvinnokroppar bara har varit objekt? Det var utanför paradigmet. Ett par porträttbyster av kvinnor, det är allt han utför vid sidan av den breda floden av manliga subjekt.

Hans senare verk, skapade runt sekelskiftet 1900, är de som är riktigt bra. Den torso, sliten och bräcklig, nästan trasig, som han får för sig att förse med ben och förvandla till Den gående mannen är samtidigt splittrad och harmonisk, så uppkäftig, monstruös och helt i samklang med den antik som ursprungligen inspirerat skulptören. Ett stadigt kliv framåt – samtidigt tveklöst och mållöst. Kanske är skulpturen en tidig anfader till Alberto Giacomettis gående man. Den felande länken mellan klassicismens skönhetsdyrkan och humanistiska ideal, och modernismens lite solkigare livsluft.

Rodin, som kom från arbetarklassen och aldrig tog sig in på Konstakademin, skrev in sig i den manliga kulturhistorien genom att göra porträtt och monument av franska kulturgiganter som Victor Hugo och Honoré de Balzac. Han ägnade sig åt det som nu kallas varumärkesbyggande. Likheterna med Anders Zorn är många: ett manifesterande av en kraftfull manlighet och en fixering vid kvinnan som form, en uppkomlings attityd till konstvärlden och stora framgångar trots en påver bakgrund.

Auguste Rodins liv sammanföll med revolternas tid, tyskfranska kriget, Pariskommunen. Det sammanföll också med den period då Paris lyste som starkast som konstmetropol. Alla ville ju vara där. Och många ville vara hos Rodin. I utställningens allra sista del ser vi hur de nordiska skulptörerna tog intryck, konstnärer som Carl Eldh och Carl Milles. De besökte den äldre Rodin i ateljén, den nästan fabriksliknande plats där hans assistenter utförde en stor del av själva skulpterandet.

Fotografierna på de unga, framåtblickande skulptörerna är den allra sista länken i den manliga genealogi som så tydligt friläggs på utställningen. Vid sidan om den är det inte helt tydligt vad Nationalmuseum egentligen vill med utställningen. Den marknadsförs med ”Auguste Rodin: världens mest kände skulptör”, vilket åtminstone hos mig framkallar känslan av att ofrivilligt ha hamnat på en guidad stadstur, varsomhelst i världen. Det är de absoluta värdena som gäller: äldst, nyast, störst, längst. Enkel kunskap att förmedla och minnas. Säljbar kunskap.

Jag förstår också att det finns en glimt i ögat när ett anrikt museum härmar guideretoriken. Men samtidigt så måste det också finnas en vilja med en utställning, om man ska kunna driva med sig själv. Eller vem man nu driver med.