Michel Foucault

Sökaren som alltid rörde sig vidare

Michel Foucaults filosofiska äventyr genom begärets historia

Av: 

Sven-Olov Wallenstein

Filosofen Michel Foucault (1926–1984) omprövade ständigt sina teorier under arbetet med ”Sexualitetens historia”.

Foto: ap

BOKRECENSIONER

Michel Foucaults projekt att skriva en sexualitetens historia hör till de filosofiska äventyr som i grunden förändrar sedvanliga föreställningar, men också låter oss se ett tänkande i ständig utveckling. Det rör sig inte om en historia från A till Ö, inte heller om några kittlande beskrivningar eller sagor om hjältar och förtryckare. Hans anspråk var mer modesta, men samtidigt mer omstörtande på djupet: att analysera formerna för hur vi problematiserar oss själva, de tekniker vi applicerar på oss själva för att få syn på sanningar om vår natur, och den oro som alltid omgärdat njutningarna och deras tvetydiga bruk. 

När nu den sista volymen i serien, Köttets bekännelser, blivit tillgänglig på svenska (i sedvanligt mästerlig översättning av Jim Jakobsson) finns det anledning att försöka överblicka det projekt som upptog Foucault under det sista decenniet av hans liv.


I volymen som inleder serien, Viljan att veta (1976) avvisade han den berättelse som var så etablerad att den knappt verkade gå att ifrågasätta. Under det viktorianska 1800-talet skulle sexualiteten ha varit undertryckt, för att sedan, inte minst genom Freud och psykoanalysen, träda fram i ljuset. 

Tvärtom, säger Foucault, var 1800-talet en enda kontinuerlig produktion av tal om könet, vilket alstrade en ny ”sexualvetenskap” och en kodifiering av det avvikande i en ändlös kategorisering av perversioner. Den moderna individen formades så genom otaliga sådana mekanismer i vilka familjen, reproduktionen och normen stod i centrum för vad Foucault kallade ”biomakt”. 

I denna bemärkelse var det första bandet tillsammans med den stora studien av tvångens och inspärrningarnas historia från året innan, Övervakning och straff, kulmen på hans analyser av hur individen formas genom disciplinering och olika tekniker för maktutövning. 

Därefter följde en lång tystnad och när de två följande banden, Njutningarnas bruk och Omsorgen om sig publiceras 1984, strax före Foucaults död, tycktes perspektivet ha förändrats totalt och leder tillbaka till Grekland och senantiken.


I inledningen till det andra bandet talar Foucault om en avgörande förskjutning, så att uppgiften nu inte är att se hur individerna formas utifrån, utan hur de upptäcker och konstituerar sig själva som subjekt, och att studera sanningens roll som en relation till självet. Frågorna om makt och disciplin har förvisso inte försvunnit, men måste nu ställas i förhållande till våra responser, till hur vi placerar och skapar oss själva. Den tidigare kritiken av det filosofiska subjektet som bärare av förnuft och universalitet visar nu sin positiva aspekt. 

Det handlar inte om att förneka subjektet, utan om att undersöka hur vi gör oss själva till subjekt, med alla de varierande historiska omständigheter och begränsningar som detta medför. Subjektet är en praktik som förvisso alltid refererar till de former av kunskap och de maktrelationer vi ingår i, men ändå aldrig kan reduceras till dem.

Foucaults arbete var alltid på väg någon annanstans, i en ständig omprövning av det han just trodde sig ha uppnått

Här förlorar också frågan om sexualiteten sin centrala roll och den ingår i ett större komplex av sätt på vilka vi kan behärska och styra över oss själva, undersöka våra drivkrafter och sätta gränser genom askes, dietik och andra former för självprövning som Foucault ibland sammanfattar under rubriken ”jagteknologier”. Han dyker ned i det antika materialet som erbjuder så många uppslag att han ibland nästan tycks gå vilse, och frågeställningarna måste ständigt omformuleras och testas på nytt.


Denna förändring förvirrade hans läsare och långa och inkonklusiva debatter följde om hur den skulle förstås. När hans föreläsningar från Collège de France så småningom publicerades (många av vilka nu finns tillgängliga på svenska genom förlaget Tankekrafts heroiska insatser) blev det tydligt att omorienteringen hade börjat redan i mitten av 70-talet, i princip samtidigt som det första bandet av Sexualitetens historia publicerades. Disciplin och makt förstås nu i förhållande till de relativa friheter de möjliggör. 

Foucault intresserar sig under några år för den moderna liberalismens historia, och i föreläsningarna från 1978–1979, Biopolitikens historia, också för den samtida nyliberalismen som han utlägger med sådan fascination att vissa kom att tala om en liberal vändning. Detta må vara överdrivet, men visar att den (inte minst i Sverige) märkligt kvardröjande uppfattningen att han skulle ha velat reducera allt till makt och våld är helt missvisande.


Från och med slutet av 70-talet vänder han sig så till antiken, först i en serie föreläsningar om kyrkofäderna, därefter om Platon, kyniker, stoiker, tragöder och otaliga andra. Faktum är att den som räknar antalet sidor i Foucaults för ögonblicket publicerade verk måste dra slutsatsen att han primärt var antikforskare.

Det är inom ständigt föränderliga tolkningsarbeten av de klassiska texterna som vi kan placera Köttets bekännelser. För den som känner föreläsningarna, framför allt Att styra de levande från 1979–1980 och Subjektivitet och sanning 1980–1981, finns kanske här inte så mycket radikalt nytt. Foucault studerar de tidiga kristna idéerna om botgörelse, dopet, jungfruskapet och äktenskapet. Han visar på de många förbindelselinjerna mellan antikt och kristet, och skisserar en teori om en begärets hermeneutik som han i sina föreläsningar redan hade lämnat bakom sig. 

Det oavslutade arbetet med att färdigställa korrekturet till Köttets bekännelser, som noggrant har fullbordats av utgivarna, blir på så sätt likt en ögonblicksbild av ett work in progress som redan var på väg någon annanstans. Inte minst gäller detta den följande analysen av det uppriktiga talet (parrhesia) och dess förhållande till regerandet av sig själv och andra som ämnet för de två sista föreläsningsserierna vid Collège France, där Foucault försöker visa hur det uppriktiga talet, ”modet till sanning”, fungerat från Sokrates fram till kynikerna.


Detta är en sista förskjutning. Analysen av den tidiga kristendomens tekniker för botgöring, bekännelse, dop och självrannsakan visar hur subjektiviteten formas i en framställning av sig själv inför en annan och blir till en form för lydnad omgiven av regler. Modet till sanning skulle därefter framträda som en frigörelse och en omstörtande handling, och i några partier i de sista föreläsningarna skisserar Foucault en lång linje fram till de moderna revolutionerna. Foucaults arbete var alltid på väg någon annanstans, i en ständig omprövning av det han just trodde sig ha uppnått.


Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Rör inte min Foucault

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Michel Foucault

Filosofi

Historia

Antiken

Kristendom

Övervakning