Konsten att älska män för mycket

Uppdaterad 2015-04-14 | Publicerad 2015-04-13

Marie Darrieussecqs roman om kärlek ger rysningar

Marie Darrieussecq (född 1969). Foto: Leo Sellén/TT

Man måste älska männen mycket är den lika uppfordrande som geniala titeln till franska författaren Marie Darrieussecqs senaste roman. Och man måste naturligtvis genast undra om den inte också är lite ironisk.

De korta underbara raderna ur Marguerite Duras Vardagens ting från vilka titeln är hämtad, lyder i alla fall: ”Man måste älska männen mycket. Mycket, mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.”

Kärleken till männen som en omöjlig ekvation, en förbannelse som enbart kan bemötas och kanske bemästras med en besvärjelse, ett mantra, och inte minst med en oerhörd, pågående ansträngning. 

Det är en heterosexuell kärlek det rör sig om, detta tycks självklart i sammanhanget, en kärlek som på en gång tar sin näring ifrån, försöker täcka över och vill reparera den maktordning som verkar inskriven i våra kroppar: en älskar mer, en älskar mindre. Den som älskar mindre har makten.

Vi har sett hur det gick för Ester Nilsson. För Emma Bovary. Ja, vi har sett hur det gick för otaliga kvinnor som älskade männen mycket, mycket. Vi har för allt i världen själva varit där. Och nej, man står inte ut.

Hos Marie Darrieussecq handlar det om Solange, vars långa kamp är obönhörligt skildrat inifrån. Vi mötte henne som sexuellt uppvaknande tonåring i romanen Flickan i Clèves. Nu är hon en firad filmstjärna i Hollywood och på en fest, med alla de klassiska Hollywood-ingredienserna vad gäller mingel, kändisar och champagne på silverbrickor, träffar hon regissören och skådespelaren Kouhouesso Nwokam. Drabbas av honom.

Och det är just som i en film det skildras: när Solange får syn på honom, den mystiske, tilldragande mannen, med havet i horisonten och stadens ljus som fond, stannar allting upp, alla sinnesintryck förhöjs och förstärks och de dras till varandra som vore de magneter.

Darrieussecq skriver så snyggt och suggestivt att också läsaren blir andlös, och översättare Lisa Lindberg har skickligt fångat författarens skenbart enkla, men samtidigt oerhört finkalibrerade prosa. På en gång vindlande och exakt distribueras den i korta klipp.

Maktförhållandet mellan Solange och Kouhouesso sätter sig nästan med en gång. Han följer med Solange hem efter festen. Sedan kommer han och går som han vill, han dyker alltid upp lite för sent, alltid för sällan, och förblir på så vis åtrådd, efterlängtad, begärlig. Väntan gör sig genast gällande. Hur kan kärlek och begär handla så mycket om väntan? ”Att vänta är en sjukdom. En psykisk sjukdom. Ofta kvinnlig.” säger Solanges väninna Rose förmanande.

Solanges upptagenhet vid Kouhouessons hudfärg gör sig också genast gällande. ”He’s black” är det första hon berättar om honom. I nästa stund skäms hon. Ja, vad är det hon vill ha sagt? Hon spekulerar i hur de ser ur tillsammans, en vit kvinna och en svart man, känner sig modig och tänker att de utmanar normen.

Själv är han väldigt upptagen. Han är en ”man med en stor idé”, ett projekt som Solange beskriver i termer av en annan kvinna: en konkurrent.

Det rör sig om en filmatisering av Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta, som löper som en kongenial hypotext genom hela romanen. För att skriva in sig själv i Kouhouessos projekt och därmed liv siktar Solange in sig på rollen som den Tillkommande, Kurtz fästmö som Marlow söker upp på slutet. Det är en på en gång talande och ironisk roll, för precis som Marion i den kortkorta Disney-versionen av Robin Hood på julafton dyker upp hux flux och ska gifta sig med den gode Robin, som i själva verket har ägnat all sin tid åt att hänga med sina polare och ägna sig åt ideell kommunistisk verksamhet –introduceras den Tillkommande först på slutet av Mörkrets hjärta, då hon gör anspråk på att känna Kurtz bäst av alla. Marlow håller god min, men läsaren ryser och tänker, du skulle bara veta …

Detsamma gäller även i fallet Solange. Jag ryser – och läser romanen i ett svep.

Jo, man måste älska männen mycket. Men kanske måste man ibland också sluta älska dem för att alls kunna leva.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.