Gå på känsla!

Mattias Svensson om boken som visar vägen till ett humanistiskt liv bortom pedanter och mätstickor

Mattias Svensson

helskärm

Äntligen! Med den känslan tror jag många öppnar filosofen Jonna Bornemarks vackert layoutade bok Det omätbaras renässans. Vem har inte tröttnat på fyrkantiga viktigpettrar som på basis av någon lösryckt empiri anser sig lämpade att avgöra såväl tidens stora frågor som hur vi ska leva våra liv?

Pedanter kallas de i denna bok. En term hämtad från renässansfilosofen Giordano Bruno som verkade på 1500-talet, och är en av tre tänkare från denna period vars tankar används för att ge perspektiv på våra egna föreställningar. Pedanten är en person som blott förmår se till de mätbara faktorer som fångas under förnuftsbegreppet ”ratio”, men ignorerar att sådana mätbara kategorier aldrig kan erbjuda helt uttömmande svar.

Bornemark menar att vår moderna värld domineras av sådant tänkande.

Upphovet finner hon hos 1600-talsfilosofen René Descartes, med sin utgångspunkt ”jag tänker, alltså är jag”. Här skapas världsbilden av ensamma mänskliga intellekt i en väsentligen död och mekanisk fysisk värld. Descartes var mer komplex än så, men en inflytelserik tanke i dag är att reducera tillvaron till det fysikaliskt lagbundna och mätbara, som om det var allt. En inställning som koloniserat också samhällsvetenskap, politik och myndigheter och som med en passande term kallas livsdränering.

Bornemark argumenterar för att vår planet tvärtom är full av liv och medvetenhet på olika biologiska nivåer. Mekaniken är inte allt, och också förnuftet rymmer en annan aspekt än ratio, nämligen ”intellectus”. För att ratio och dess mätbarhetsfokus alls ska fungera krävs att någon funderat kring vilka kategorier som är intressanta och relevanta att mäta. Att komma fram till detta kräver fantasi och bedömningar, vilket drivs av passion, nyfikenhet och andra subjektiva faktorer som selektivt fokuserar vårt intresse.

Processen ska inte förväxlas med världsfrånvändhet, flum eller sanningsrelativism. Intellectus är en annan och nödvändig sida av förnuftet som också beaktar och arbetar med subjektiva, situationsspecifika och känslorelaterade storheter, som prövar och ifrågasätter. Det är detta frimodiga intellectus som blir vår följeslagare genom Bornemarks bok.

I alla fall känns det så. Jag tänker medan jag läser på vetenskapsskribenten Zoe Cormiers intelligenta beskrivning av hur olika droger hjälpt forskare just med intellectus, att fundera friare kring vetenskapens fundamenta och på så sätt nå stora genombrott.

Jag känner igen sociologen Hans Zetterbergs tanke på samhällets olika sfärer – som universiteten, kyrkan, politiken och företag på konkurrensutsatta marknader – som varken kan eller bör leva efter samma etik och regelverk. Jag tycker mig se en upprättelse för ekonomen F A Hayeks begrepp ”tyst kunskap”, de viktiga färdigheter som finns hos enskilda människor i specifika situationer och som aldrig låter sig centraliseras, en av anledningarna till att den socialistiska tanken på planekonomi i grunden är feltänkt.

Efter ett tag märker jag att jag nog tappat Bornemark på vägen. Hon håller själv sina iakttagelser till offentlig verksamhet av olika slag, från vård till akademi. Det börjar förvisso i en pregnant kritik av hur ensidigt fokus på mätbarhet fördummar dessa verksamheter, men övergår snart i välkända haranger mot marknader och vinstmotiv.

Man hade annars kunnat tänka sig att när pedantiska exempel återfinns även hos Socialstyrelsen och Polisen – två verksamheter som mig veterligen inte är vinstdrivna, konkurrensutsatta eller drivna på entreprenad – så skulle intellectus pröva andra förklaringar, kanske mer specifika för politik och myndighets­kultur.

Just det konkurrensutsatta marknadssamhället gör sig nämligen inte sällan osentimentalt av med sina pedanter. Ekonomen Paul Collier berättade nyligen en anekdot om ett större kemiföretag som ändrade sitt interna mål från att expandera kemins möjligheter till att leverera avkastning till sina aktieägare. Några år senare gick företaget omkull.

Sensmoral: Ekonomisk avkastning kan inte vara meningen med ett företag, men om verksamheten är meningsfull kommer det ofta att ge avkastning.

Det här kan förmodligen de flesta relatera till. Väldigt få av oss lever för att maximera sin inkomst. Det vore ett fattigt liv. Just att leva i ett hyggligt fritt och materiellt välförsett samhälle ger dock rika möjligheter att söka mening och nöje i vad vi gör, i jobbet och/eller på fritiden, och klara sig bra ändå.

Jag har därför svårt att tänka mig något mer pedantiskt än att försöka hamra in bokens många exempel på pedanteri i narrativet att allt är nyliberalismens fel. Men Bornemark hamrar på med denna akademiska standardförklaring tills jag undrar om det finns något mer stereotypt än svenska självetiketterade fritänkare. Är vi någonsin så säkra på vad som följer som när någon menar sig komma med invändningar mot ”etablerade sanningar som inte får ifrågasättas”?

Jag önskar kort sagt att författaren hade gjort mer av sitt eget inbjudande ramverk. Det omätbaras renässans är dock trivsam att läsa – en bok som inbjuder till att låta tankarna flyga iväg på jakt efter översikt och nya perspektiv, och argumenterar väl för värdet av sådan aktivitet.