Apati som att scrolla Facebook-flödet

Eiríkur Örn Norðdahl berör inte med sina samtidstexter

Publicerad 2018-12-18

Eiríkur Örn Norðdah är en av Islands mest omtalade författare.

Eiríkur Örn Norðdahl har lyckats behålla en punkig experimentimage från tiden då han främst var känd för sina uppläsningar, men har på senare år också blivit hyllad prosaförfattare. 

Jag upptäckte honom med romanen Dumhet, vars tragikomiska språk och blick fångade mig. Oralorium – dikter om samhällsfrågor är den första diktsamlingen som översätts till svenska. 

Det rör sig dock inte riktigt om dikter, om man med dikter menar radbrutna meningar, utan snarare om korta poetiska essäer om alltifrån fotboll till förlåtelse. 

Allt utspelar sig i en mycket konkret samtid, och det är ett problem. Det verkar som att berättaren i dikterna är lika trött som ­läsaren, åtminstone jag, är på samtiden. ­Facebook förekommer ofta, och texten frammanar samma sorts apati som när man scrollar genom Facebook-flödet. ­Varje dikt slutar med raderna ”Och så vidare och så vidare”. Det är symptomatiskt för en bok jag rinner ­igenom och förbi. 

Norðdahl är som sagt van vid att stå på scen, och i uppläst form vore dikterna garanterat uppiggande. Det går nästan att höra publikens skratt. Jag tänker på poeten Lina Ekdahl som också kan upplevas helt annorlunda beroende på om texten läses upp eller finns inom pärmar.

För någon som liksom har auran av att tillhöra den skandinaviska skönlitteraturens avantgarde förvånas jag faktiskt över kylskåpspoesin i Oralorium. ”… ta en omväg förbi tiggarna och dem som säljer prenumerationer på medmänsklighet” känns mer som att se Emil Jensen framträda på Södra teatern. 

Eller som i ”Om ansvar”: ”Svartingarna bär ansvar för dansgolvet. Svartingarna bär ansvar för bidragssystemet”. Utsagan är för slentrianmässig för att provocera, om det är avsikten, och Norðdahls drift med stereotyper blir inte ens särskilt … kul. ­Vilket är ungefär allt denna bok verkar hoppas på. Berör gör den aldrig. 

Ovanstående stycke visar ganska bra hur dikten jobbar: Den staplar påståenden tills alla invändningar och aktioner är hopplösa och omöjliga. Även om den samtida människan har fler val än någonsin, fler ­kanaler att diskutera i, tycks världen stängas runt om oss och bli ett klaustrofobiskt rum. Vilket också gäller Oralorium. Och så vidare och så vidare.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln