I de svenska rasforskarnas våld

Uppdaterad 2015-02-25 | Publicerad 2015-02-24

Mörkt skön roman om statens grymma experiment på mentalpatienter

Vintern 1938 sänds den unge läkaren Ludwig Malmström till en anstalt för sinnesslöa i Jämtland för att undersöka fem dödliga fall av tuberkulos. Han anländer uppfylld av storstilade idéer om hur läkar- och ingenjörsvetenskapen ska smälta samman. Hans idévärld färgas av en kombination av fascism, nazism och stalinism. Så ska det skapas inte bara ett nytt samhälle utan en ny människa. Jobbet på anstalten är ett mellanspel för en framtidsman på väg mot nya djärva mål.

Väl framme möts han inte alls av den respekt han räknat med. Han inkvarteras i en källarskrubb och hindras från att arbeta. Föreståndaren vill hellre prata om kariesexperiment och ”folkmaterial” än tbc-smittan. Arrogansen får törn efter törn och Malmström får allt svårare att hålla ihop både världs- och självbild.

Både Dennis Lehanes roman Patient 67 och Lars von Triers tv-serie Riket kommer för mig när jag läser Mattias Hagbergs De användbara, men ärendet är annorlunda och bottnar i fakta. Till exempel utsattes begåvningshandikappade för grymma kariesexperiment i Lund på femtiotalet – på statens uppdrag.

Sammanhanget är alltså den svenska rasbiologin och människosynen, precis som i Hagbergs förra roman Rekviem för en vanskapt. Där lyfte han fram Stor-Stina, Kristina Katarina Larsdotter, som på grund av sin samiskhet och sin ovanliga längd – hon ska ha varit över två meter – hamnade i läkarvetenskapens fokus. I den vackra romanen lyssnar författaren efter Stinas röst bland alla dem som tolkade och begick övergrepp mot henne under hennes korta liv.

”De användbara” utspelar sig både hundra år senare och i nutid, och här talar en av de klassificerade och inspärrade själv. Eivor är Malmströms dotter och redan en månad gammal klassad som spastiker och idiot. Som institutionsbarn har Eivor inifrån bevittnat hur samhällets behandling av sådana som hon har förändrats.

Hon talar ur samtiden, i stark jag-form, medan Ludwig Malmström precis som Stor-Stina skrivs fram med tilltalet du. En han och en hon finns här också bland de drivande karaktärerna: anstaltens samiska vaktmästare och en mystisk flicka omgiven av fåglar i ett rum högst upp en byggnad kallad asylen.

Berättelsen flödar fram i presens, full av bilder, ljud och dofter. Från ett fundament av historiska och ideologiska fakta låter författaren en poetisk fantasi virvla runt perspektiven.

Bortom personhistorierna gestaltar han ett ordningens universum. Civilisation står mot natur, utanför anstaltens rutiner och pannrumsvärme en oändlighet av vit snö, djupa skogar, mörka tjärnar. Allt samiskt, kvinnligt, sjukt eller avvikande måste stå under vit, manlig, vetenskaplig kontroll. När doktor Malmström besvärjer verklighetens kladdighet med tyska järnvägens årsbok glimtar det till av humor i allvaret.

Det är en anspråksfull och modig litteratur som Mattias Hagberg skriver – och att som förlaget i sin baksidestext kalla detta för ”en gotisk skräckroman” är aningen missvisande. Gotisk – möjligen. Skräck – knappast. Här finns ett thrillerlikt upplägg, men suggestionen ligger inte så mycket där som i språk och gestaltning. De användbara spretar i väg i något spår för mycket och här finns magiska inslag som faller lite platt. Romanen har inte riktigt samma kraft som Rekviem för en vanskapt, men den har ändå en stor mörk skönhet att fascineras av.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln