Rakt på människans existentiella villkor

Hos Rachel Cusk finns ingen plats för kallprat

Jenny Högström

Kudos, som är den avslutande delen i Rachel Cusks hyllade ­autofiktiva trilogi, börjar på ett flygplan, precis som den inledande Konturer från 2014. Då var be­­rättarjaget på väg för att undervisa på en skrivkurs i Aten efter en uppslitande skilsmässa. I andra romanen, Transit, var hon i stället ensam med barnen och höll på att flytta in i en ny lägenhet i London, starta ett nytt, ett eget liv.

Den här gången är berättar­jaget (hennes namn nämns så sällan att det känns löjligt att använda det här), på väg till en författarkonferens i ett land i södra Europa. Och som vanligt är hon alltså påtagligt frånvarande i texten: i stället är det de platser dit hon förs och framför allt de ­öppenhjärtiga berättelser som människor hon möter anförtror henne, som utgör romanens själva ”innehåll”.

För liksom titeln Konturer angav när detta nydanande romanprojekt tog sin början, tecknas berättarjagets konturer av det utifrån kommande. Det blir en stum projektionsyta för alla de här människorna, en lyssnare, en passiv betraktare som observerar, reflekterar och på sin höjd ställer några motfrågor. Det är ett slags negativ – och likväl ett subjekt. Att bli till genom eller i förhållande till andra utgör naturligtvis inte bara en formmässig aspekt av romanerna.

Det är i högsta grad ämnet för alla de personer som tilltalar vårt näst intill omärkliga romanjag. Mannen på planet berättar om familjens hund som nyss har dött. En författare hon möter berättar om en grevinna som håller i ett skrivretreat och en kvinna som överlevt en lavin.

En journalist som hon mött förut berättar om bilden av sitt äktenskap i förhållande till sin systers. Om behovet av andras blickar för bekräftelse. Om självbedrägeri. Om kriser, konflikter och kompromisser. Flera kvinnor berättar illusionslöst om sina skilsmässor, hämndlystna exmän, om barnen som ett vapen. Om den moderna kvinnans dubbla börda som mor och yrkes­kvinna. Om frihet och fångenskap. Varför i hela världen, frågar hennes förläggare på slutet, har du gift om dig igen.

Platserna är opersonliga – flygplan, hotell, restauranger – liksom de personer romanjaget möter. Men i Rachel Cusks gastkramande och förtätade prosa finns ingen plats för kallprat. Här står självframställningen i fokus och allt som sker och berättas tycks på ett eller annat sätt djupt symboliskt. Det går rätt på människans existentiella villkor. Och det är förstås familjen och dess intrikata strukturer som är toppen på det psykologiska isberget. 

Även om jag läste Kudos på engelska redan förra året läser jag om den med stor behållning. För detta ska Rebecca Alsbergs översättning ha en eloge. Det är helt enkelt en nåd att vistas i den förhöjda varseblivning Cusk har lyckats frammana.  

Och slutscenen, det måste sägas, är så ryslig, storartad och meningsmättad att den får håren att ­resa sig på mina ­armar. Patriarkatet, där är det.