Reparera världen

Ibland ger feelgood faktiskt good feeling

Av: Sinziana Ravini

Publicerad:
Emma Donoghue, född i Irland och numera bosatt i Kanada.
Foto: Karl Melander/TT / TT NYHETSBYRÅN
Emma Donoghue, född i Irland och numera bosatt i Kanada.

Jag har alltid haft svårt för feelgood-romaner. Det är inte den sockersöta atmosfären eller de överpaketerade budskapen som alltid dyker upp med en amerikansk reklamskylts övertydlighet i slutet, som stör. Det som stör mig mest är att feelgood-författare oftast tycks veta precis var gränsen går mellan gott och ont och alltid tror sig stå på det godas sida.

Men det finns undantag från regeln. Till exempel förrförra årets amerikanska Pulitzer-prisvinnare Less av Andrew Sean Greer. Den handlar om en 49-årig mans försök att komma över sin pojkväns annalkande giftermål med en annan man, genom att själv fly iväg på en jorden runt-resa. Kommer han att hitta kärleken igen? Ja, och den strapatsrika vägen dit, humorn, sorgen, den moraliska gråzonen och den eklektiska stilen gör att det är som att läsa en bok som skrivits av trion Proust, Bret Easton Ellis och Mr Bean. Många förvånades över att en så humoristisk roman kunde få Pulitzerpriset. Det hade inte hänt sedan 1981 då John Kennedy Toole fick det för Dumskallarnas sammansvärjning.


Då Andrew Sean Greers antihjälte försonade mig med feelgood-genren – och ja, vad vore sommaren utan feelgood-romaner? – kastade jag mig över ytterligare en, nämligen Fränder av Emma Donoghue, som fick Booker-priset för några år sen för Room – en kidnappningshistoria, berättad genom det kidnappade barnets ögon.

Upplägget är som gjort för en bladvändare.

Donoghue är känd för att skriva romaner som presenterar världen genom barns ögon. Denna gång utspelar sig historien mellan Noah, en 79-årig amerikansk man som är på väg till Nice för att forska i sin släkts historia, och Michael, Noahs avlidna systers barnbarn, som han precis fått tillfällig vårdnad om. Noah kommer från en överklassmiljö, är före detta kemilärare och brukar tillbringa dagarna med att gå på museer, röka och samtala med sin avlidna hustru, fast han egentligen inte tror på ett liv efter detta. Den elvaårige Michaels lilla liv kretsar enbart kring datorspel. Han är överkänslig, svär ständigt och är avig till allt. Hur ska de två stå ut med varandra? Och vem var egentligen Noahs mor – en kollaboratör eller en medlem i motståndsrörelsen?

Upplägget är som gjort för en bladvändare.


För föräldrar med trotsiga barn är boken en guldgruva, fylld av intressanta maktspel och perspektivskiften, som när Noah klagar över att Michael spelar så blodiga datorspel, och denne svarar: ”Vad spelar det för roll? Blod som blod” och pekar på Noahs blodbesudlade jägarfilm. Noah invänder att det är lärorikt att se vad ens förfäder gått igenom, på vilket Michael svarar: “Man lär sig av Deadpool också, om framtiden. Återfödelse genom cellmutation, och sån skit”.

Romanen är rätt så filmiskt berättad dessutom, men rollpersonerna är stereotypa och pladdriga. Och när Noah drar ytterligare en föreläsning om atomernas uppbyggnad, vill även jag försjunka i ett enkelt datorspel. Så småningom förvandlas dock romanen till en ganska underhållande och trevlig detektivhistoria.

Fränder är inte bara en bok om släktskapsband och den mycket fina judiska tikoun olam-livsfilosofin, som går ut på att uppmana var och en av oss till att ”reparera världen” och se sitt liv som en aktiv del av en större helhet.

Den är också en bok om konsten att släppa taget om det man inte begriper och det man heller inte kan kontrollera, som ålder, barn, eller världens gång, men också om våra döda som glider iväg innan vi vet tillräckligt för att ställa rätt frågor. Det enda vi kan göra är att försöka minnas dem så gott det går och att läsa feelgood–romaner, som får världen att te sig lite ljusare än vad den är, om så bara för ett tag.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.