Blir framtidens dejting som ett sexuellt tivoli?

Marie Bergströms bok är underhållande och erbjuder djup analys

Uppdaterad 2023-05-10 | Publicerad 2023-05-08

Sociologen Marie Bergström medverkar ofta i franska medier som expert på nätdejtning. Nu har hon skrivit boken ”Kärlekens nya lagar”.

Är dejtingappkulturen hysteriskornas nya mötesplats eller ett forum för kärlek bortom klass, kön och ideologiska preferenser?

Det är den stora frågan jag brottas med när jag läser Marie Bergströms ”Kärlekens nya lagar”, en bok om hur dejtingappar håller på att förvandla våra kärleksvanor. I denna djupt underhållande och väldokumenterade bok, som ger oss en rad statistiska undersökningar, lyckas Bergström både ge oss en historisk genomgång av dejtingsajterna och en djup analys av dess egentliga mekanismer.

Bergström vrider och vänder på fördomar om ”Tinder-generationen” som uppmanar ungdomar att kasta bort tron på kärlek till förmån för tillfällig sex. Visst har en het natt med en främling nu blivit lika banalt som att gå på bio, och att välja partner lika lätt som att köpa en yoghurt i närbutiken, men den stora förändringen, förklarar Bergström, är att mötesplatser tidigare i hög grad har motsvarat det sociala livets geografi. Onlinedejtingen möjliggör både underjordiska relationer och relationer bortom sociala och geografiska bestämmelser.

 

Bergström tror inte att dejtingapparna hotar kärleken. Matchmakingtjänster har gjorts till syndabockar ända sen 1800-talets Matrimonial News i USA, förklarar hon, och det är inte heller dejtingplattformarna som skapar de sociala, rasistiska och sexuella preferenserna som utspelar sig online, utan människorna.

Däremot kan de accelerera dejtingprocesserna, förklarar hon. Folk möts snabbare, har sex snabbare, gifter sig snabbare och skaffar barn snabbare, men de har även gjort att erotiken dyker upp och försvinner lika snabbt. Den största förändringen är att människor som är inne på dejtingappar i dag framför allt vill känna friheten att konsumera vad de vill när de vill. Nackdelen är att många ljuger dock om sin ålder, kroppslängd, vikt och kön.

På vissa dejtingappar för lesbiska är det till slut män som sitter och chattar med varandra utan att veta om det. Jag googlar på en intervju med Tinders skapare, som berättar om plattformens dygder: den har fått isolerade människor vid Nordpolen att mötas över de geografiska gränserna, i Israel och Palestina har den möjliggjort en rad giftermål bortom religiösa och kulturella gränser och i Indien där arrangerade bröllop fortfarande är vanliga, att helt enkelt undkomma föräldrarnas kontroll.

En sak som förvånar mig är att kommunikationen skiljer sig så mycket mellan klasserna, i de "lägre" klasserna brukar män och kvinnor direkt tala om sex, i de högre, går många omvägar i början. I Frankrike väljer vissa direkt att klippa kommunikationen om den andre inte kan stava.

 

Jag blir så nyfiken på hur dessa digitala mötesmarknader fungerar att jag själv skriver in mig på en app för europeiska användare. Till min stora förvåning blir jag genast översköljd av skitsnygga hunks som ser ut som tagna ur ett livsstilsmagasin för män som vill bli lika rika som Elon Musk men se ut som James Bond. Vissa bor i Toronto. Andra i Australien. Har de hackat systemet?

Ett annat möjligt framtidsscenario är att var och en kommer ha sitt eget harem, med en slav för varje begär

På nästan var och varannan bild stoltserar de med sina kostymer, lyxbilar eller tvättbrädor. Vissa kitesurfar. Andra sitter och dricker te vid en öppen spis med en bok i näven och försöker se djupa ut, fast de ser ut att ha lagt flera timmar på sitt utseende. Jag frågar lite roat om det är chatbotar jag har att göra med eller helt enkelt gigolos. De flesta skickar genast mer ”normala” bilder och försäkrar mig om att de inte är ute efter någon monetär relation. Sen börjar de bombardera mig med intima frågor.

En av dem som bor i Paris vill ses redan samma kväll. Jag förstår inte hetsen men jag försöker ändå underhålla kontakterna med ett tiotal män. Efter ett tag känns det som att jobba för en kör sura bebisar. Jag kopplar ur helt. När jag är tillbaka igen efter några dagar, har vissa hunnit bli ”störtförälskade”, andra har redan bett mig dra åt helvete för länge sen.

Jag inser att den digitala dejtingen är ett jobb i sig, men att det enda jobbet tycks gå ut på är att bli så förälskad i sig själv som möjligt. Redan Marcuse förklarade att den teknokapitalistiska ”fria världen” var en ny sorts mjuk totalitarism, där den enda friheten bestod i att konsumera och låta sig själv konsumeras.

 

Vilka samhällen bereder appdejtingkulturen för oss? Det skulle inte förvåna mig om vi i framtiden kommer leva i en sexuell nöjespark där den andre reduceras till en attraktiv åktur bland andra, men det enda problemet är att man måste stå i kö.

Ett annat möjligt framtidsscenario är att var och en kommer ha sitt eget harem, med en slav för varje begär. Är en av haremslavarna upptagen, ja då finns det alltid någon annan som är ledig. Haremet kan också kontrollera ett alltför konsumistiskt begär, för som en kalif säger i ”Tusen och en natt”, min ungdoms stora favoritläsning: ”Jag är aldrig otrogen mot mitt harem med ett annat harem”.

En sak är säker – appdejtingkulturen är här för att stanna. Vissa hackar det redan genom att göra det till en plats där man kan möta vänner eller bredda sitt sociala nätverk. Jag tror inte att vi behöver moralisera över det.

Om dejtingappkulturen har blivit ett hinder för kärleken, så är det inget kärleken mår så bra av som just hinder.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln