Som hemlös sms:ade han sina sista dikter
Peter Lindforss hamnade på botten – men var konstnärligt kärnfrisk
Publicerad 2023-02-08
”Jag kan se Peter framför mig, iförd sin eviga blå ytterrock och med rufsigt skägg, sittande på en grön bänk som än i dag står uppställd bredvid nerfarten till Polishuset på Kungsholmen i Stockholm.”
Så skriver Andreas Björsten i förordet till boken med vännen och kollegan Peter Lindforss (1953–2015) efterlämnade dikter, De långa resorna är över.
Den sista tiden av sitt liv kom Lindforss tyvärr att tillbringa på den där sortens bänkar som hemlös och med tillhörigheterna i en väska eller rullvagn. I bakgrunden fanns förstås ett missbruk och ekonomiska svårigheter, och det framstår som ett under att han trots allt lyckades hålla sig konstnärligt kärnfrisk.
Så här kan det se ut, i bokens avslutande och starkaste del som består av texter som Lindforss skickade i form av sms till Björsten och andra vänner, under våren 2015:
”Det finns någonting / du har det i din kropp / ett behov av ingenting / som när ett barn drömmer / och äntligen slutar drömma.”
Eller så här:
”Vad många inte har förstått är att man måste kassera sig själv / innan man kan möta sig själv.”
Avdelningen låter sig läsas som en serie reseanteckningar från nollpunkten, framförda med en konsekvens som är kuslig men också på ”ett besvärligt sätt respektingivande”, som Jonas Ellerström noterar i det biografiska efterordet: ”Lindforss gick in i tomheten med en paradoxal upptäckarlust.”
Något lite barnsligt finns väl också i detta, i ordets vackraste betydelse. Liksom generationskamraten Bruno K. Öijer gav Lindforss sin poesi uppdraget att vara en solidaritetshandling gentemot en tänkt eller erfaren ursprungsimpuls, riktad mot det inre barnet om man så vill.
Också i andningen kan han ligga nära Öijer:
”Ett fönster står och slår / långt inne i minnets regioner / och en pojke med livstycke / går omkring / och försöker ställa allt till rätta.”
Passagen ovan ingår i bokens mest omfattande avdelning, ett manuskript från millennieskiftet som varvar barndomsbilder med interiörer ur ett illusionslöst senare liv. Alltsammans genomlyst av ett snett och typiskt lindforsskt leende, av mer hantverksmässig än demonisk natur:
”Hon kommer att sitta där och undra / varför hon alltid blir kär / i fel sorts man / och sedan / kommer allting bara att ta slut / Precis som det alltid har gjort.”
Redan i debuten Vykort från sjuttiotalet (1976) intog Lindforss en romantiskt färgad solitärposition, på behörigt avstånd från vänsterkantens poeter. Någon del av det finlitterära kretsloppet blev han aldrig, och mestadels försörjde han sig på att översätta kioskdeckare av den där typen som Carl Johan De Geer brukar gå igång på, med titlar som Explosivt hot eller Mördare utan namn.
Under en period skrev han också sångtexter, åt bland andra Lill-Babs och Mikael Rickfors vars Vingar bär Lindforss signatur men knappast gav honom någon monetär lyftkraft.
Somligt i De långa resorna är över är av naturliga skäl ofullbordat eller ojämnt, men boken ger ändå en fin och berörande ingång till ett rikt men mer eller mindre bortglömt lyriskt författarskap – liksom en bister påminnelse om att priset för konstskapande alltid är högt.
