Ett år av brevskrivande i en kärlekstriangel
Lotta Ilona Häyrynen debuterar som romanförfattare
Publicerad 2025-11-02
”Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig” av Lotta Ilona Häyrynen
Brevromanen är en underbar form. Det kan vara ett myller av olika brevskrivare, som i fallet med Pierre Choderlos de Laclos intrigburna banger ”Farliga förbindelser”, eller en enda, som i Johann Wolfgang von Goethes klassiker ”Den unge Werthers lidanden”.
Därför är det så mysigt och bra att Lotta Ilona Häyrynen, kulturskribent och opinionsjournalist, debuterar som skönlitterär författare med just en brevroman. Komplett med ett lite nostalgiskt omslag på brevtemat, med blå-röd-randig kant och en tunga som sticker upp ur ett kuvert med ett frimärke på, där romanens titel i sin tur är textad: ”Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig”.
Det hela börjar i mars, och spänner sedan över ett helt år, och i stället för att breven är daterade är de uppdelade i månader. Brevskrivaren är en och samma kvinna, Laura. Och brevens mottagare två män: Arvid och Per. Arvid är hennes sambo, och Per en äldre gift man som är hennes älskare.
Den eviga triangeln alltså, där den ene tycks fungera som vardag, trygghet, stabilitet och ömhet men också som en källa till irritation – medan älskaren är den ständigt åstundade, med vilken hon upplever otroliga sexuella möten. Det börjar med en avsugning i en koloniträdgård, sen blir det nätter på olika Stockholmshotell, en spirande kärlekshistoria präglad av dominans, underkastelse och hela baletten. Ja, ni kan ju själva räkna ut hur rollfördelningen ser ut. Han säger något trött om att egentligen är det den undergivna som har makten, men jag vet inte jag, det är verkligen inte så det låter på de förväntansfulla breven.
Och det är klart det är spännande när det är så svårt att få till. Det är klart att det är spännande att träffa någon. Hon blir snabbt helt besatt.
Samtidigt får läsaren känslan av att Arvid anstränger sig för att gå ut och rasta sin tungsinta och lätt frånvarande sambo. På en promenad i naturen betraktar hon en häst, en ponny och en åsna: ”Bättre dagar tänker jag att jag är som åsnan. Malplacerad, men intressant. Alla älskar åsnor. Och även om en svart hingst står bredvid åsnan väcker åsnan flest frågor.”
Det som är så fiffigt med brevromanen som form och dess väldigt tydliga avsändare och förment förtroliga berättarjag är att det funkar på ett helt annat sätt än ”den allvetande berättaren”.
Brevet uppmärksammar nämligen genast läsaren på brevskrivaren själv, hennes tankar, känslor och inte minst hennes begränsade perspektiv. Man ser hennes självbedrägerier och önsketänkande långt innan hon själv gör det. Men också det mönster som håller ihop hela livet för henne, och med vilket hon försöker hålla sin dödsångest stången. Vilket romantiteln tydligt anger.
Det är fint och underfundigt skrivet och jag uppskattar som sagt både ramen och den öppna formen som låter så mycket vara osagt och outtalat samtidigt som man anar dess konturer.
Men jag hade trots allt önskat mig mer skärpa och riktning. I dramat, i formuleringarna, i relationerna. Något som faktiskt får det att bränna till.
Åsnan finns ju där som berättarens spirit animal. Och malplacerad tycks hon förvisso vara – men hon hade definitivt kunnat vara mer intressant.
Lotta Ilona Häyrynen är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför gästrecenseras boken av Jenny Högström, idé- och kritikredaktör på GP
Konstpodd: I själva verket
