Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Sigfrid

Självklart att lämna en treåring och gå på bio

Maja Larsson har skrivit om 250 år av svenskt föräldraskap

Publicerad 2025-01-28

Maja Larsson följer upp förlossningsboken ”Kläda blodig skjorta” med ”Föräldrarnas födelse”.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Föräldrarnas födelse av Maja Larsson


Det finns föräldrar som går upp så i sitt föräldraskap att de blir utbrända. Med en kombination av expertråd, tid, känslomässig energi och pengar – två heltidslöner är en förutsättning – gör de allt för att optimera sin avkommas barndom. Det kallas ”intensivt föräldraskap” och har blivit ett ämne för forskningen; i USA ses stressen det framkallar till och med som ett folkhälsoproblem.

Jag hörde om detta i ”Godmorgon världen” och lyssnade intresserat eftersom jag just höll på att läsa Maja Larssons bok ”Föräldrarnas födelse”, om 250 år av svenskt föräldraskap. I sista kapitlet, som handlar om vår tid, beskriver hon något jag tror många känner igen: hur ”barnen är det föräldrarnas liv kretsar kring” och hur engagemanget, inte minst det känslomässiga, sträcker sig långt bortom basbehoven.


När jag skriver det här hör jag svaren: ”Det är väl självklart, det finns inget viktigare än barnen!”. Men det ”Föräldrarnas födelse” påminner om är att vad som är ”självklart” har varierat, även när det gäller föräldraskap. En gång ansågs det självklart att man kunde lämna en sovande treåring ensam för att gå på bio. Att ettåringar skulle tvingas till lydnad. Eller att man inte skulle ta upp en bebis som skrek eftersom man inte skulle skämma bort den med närhet. Uppfattningen om hur man är en god förälder präglas av såväl rådande ideologi som samhällets behov.

Larsson delar in de senaste 250 åren i fem kapitel och med hjälp av forskning och samtida vittnesmål går hon igenom hur svensk barnuppfostran har sett ut, med föräldrar (mest mödrar), det offentliga och experter i samverkan. Från 1700-talets fokus på att helt enkelt få fler barn att överleva – vid 1750 låg spädbarnsdödligheten på svindlande 50 procent – fram till våra dagars barndomsoptimering.


Det är bara drygt två år sen Maja Larsson debuterade med boken ”Kläda blodig skjorta: svenskt barnafödande under 150 år”. Den är helt enastående, jag tror inte det finns någon fackbok jag tänker på eller refererar till så ofta som den. Att följa upp den med det som kommer efter förlossningen – föräldraskapet – är förstås en snillrik idé.

Men det är orättvist att låta Maja Larsson överskugga Maja Larsson

Med sin utgångspunkt i förlossningssängen, och med utvecklingen av mödra- och förlossningsvården som röd tråd ger ”Kläda blodig skjorta” ett helt eget perspektiv på Sveriges historia. ”Föräldrarnas födelse” rör sig mer på redan upptrampade stigar, som Larsson själv poängterar så finns det väldigt mycket svensk forskning på föräldrar och barn. Folkskolereformen och barnavårdslagar, Ellen Key och Skå-Gustav, folkhem och social ingenjörskonst, agaförbud och pappamånader – det räcker med att vara lagom intresserad av historia så känner man igen milstolparna.


Men det är orättvist att låta Maja Larsson överskugga Maja Larsson, för även om den inte ger samma aha-upplevelse som föregångaren så är även ”Föräldrarnas födelse” en välskriven och i verklig mening tankeväckande bok. Ur sin omfattande research plockar författaren fram pricksäkra exempel för att illustrera då rådande uppfattningar och ringa in det som en gång var självklart.

Aftonbladet korar Stockholms främsta A-barn  1938.

Som när Aftonbladet 1938 i en tävling utsåg Stockholms främsta A-barn: Lars Börje, 4, ”präktig, förnöjd och kärnfrisk”. Eller hur man i tidningen ”Vi Föräldrar” 1969 beskriver lydnad som ett ord ”laddat med värderingar som översitteri, kadaverdisciplin, slaveri …” – ett gravt brott med ett begrepp som i tidigare generationers uppfostran varit helt grundläggande.


En aspekt som särskiljer genom alla epoker är klass, vilket Maja Larsson har skarp blick för. Man lär sig att den första lagstiftningen som rörde barn handlade om att hantera arbetarklassens ”vanartiga” eller försummade ungar. De progressiva idéerna från såna som Ellen Key landade alltid hos borgerskapet. Först framåt 1970-talet började en ny, bred medelklass sätta egna normer för familjelivet, med förskola och dåligt föräldrasamvete, men snart var dessa ”synonyma med det nya föräldraskapet”. När man läser om den oreglerade fosterhemsindustrin vid förra sekelskiftet, går tankarna givetvis rakt in i vår egen tid och de vanskötta HVB-hemmen.


För den självklara fråga som infinner sig när man läst ”Föräldrarnas födelse” är: och nu då? Vart tar vi vägen efter ”det intensiva föräldraskapet”, och en värld där barnen är mammas och pappas stora livsprojekt? I sitt efterord resonerar Maja Larsson om detta och konstaterar att samtidigt som Sverige är ett av världens bästa länder att ha barn i så tycker många att det är svårt och krävande att vara förälder. I ett historiskt perspektiv är det nytt – och kanske åtminstone en delförklaring till dagens låga födelsetal? Om signalerna säger att man ska anpassa hela sitt liv efter barnets behov är det begripligt att människor tvekar inför föräldraskapet, och ännu mer inför fler barn.

Men kanske har den intensiva föräldern, curlingmamman och kompispappan, bitit sig i svansen. I en DN-artikel om dejting läser jag att dagens unga är mindre intresserade av att träffa en partner – och en orsak till det är den tajta relationen med föräldrarna, som uppfyller deras behov av trygghet. Och det är ju fint. Men nog är det lite trist om det inte blir några barnbarn?

Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
57:37