Han blev nazismens medlöpare av fåfänga
Daniel Kehlmanns roman riktar ett pekfinger också mot läsaren
Publicerad 2025-04-14 04.30
”Ljusspel” av Daniel Kehlmann
Om nazismen tog makten i morgon, vad skulle våra författare, journalister och konstnärer göra? Säg att det finns fyra alternativ. Heja på (och hyllas), säga emot (och fängslas), tystna/flytta (och försvinna) – men gör inte de allra flesta det här: anpassar sig trots att de inte håller med? Och är inte detta det mest förnedrande?
Om en sådan filmskapare handlar den tyske författaren Daniel Kehlmanns gastkramande nya roman ”Ljusspel”. Den österrikiske regissören George Wilhelm Pabst var känd som ”röde Pabst” under mellankrigstiden, lovprisad för sin banbrytande klippteknik. Så kom Hitler till makten.
Vi vet inte riktigt varför Pabst beslutade sig för att göra filmer under Hitler, men Kehlmann ger oss en tolkning, och det är som om han hade skildrat Hannah Arendts tes om ondskans banalitet i romanform. Det som gör att Pabst blir medlöpare är inget annat än futtig fåfänga. Han försökte emigrera till USA, men lyckades inte slå igenom. Han kunde inte engelska, hans första film floppade, han var med ens en nobody. Och så blir han uppsökt av en tysk agent som säger: Kom tillbaka – du får alla resurser du vill!
Kehlmann tecknar mästerligt bilden av ett Tyskland som befolkas av människor i olika grader av förnedring
Romanen är en studie i nedbrytning genom små gester: hur Pabst välkomnas av Goebbels som säger ”Trevligt att träffas” varpå Pabst dividerar med sig själv: är det för tillmötesgående att säga detsamma? Eller är det bara en artighetsfras? Och när han sagt detsamma, gör han snart Hitlerhälsning, och en tid senare använder han krigsfångar som statister i sina filmer. Han fattar aldrig det stora beslutet – det bara blir. För det han vill är ju att göra film, och det han älskar är att klippa!
Kehlmann tecknar mästerligt bilden av ett Tyskland som befolkas av människor i olika grader av förnedring. En brittisk författare och krigsfånge paraderas runt på premiärer som en trofé – kan det vara PG Wodehouse? Här möter vi också Leni Riefenstahl som framställs som en erbarmligt dålig skådespelerska och än värre regissör, vilket ter sig som en lätt väg ut för författaren: de övertygade nazisterna är genomgående onda och dåliga.
Bättre lyckas Kehlmann med Pabst själv. Hans skildring av medlöparens psyke är rafflande. Man frestas till och med att luras av hans egna ursäkter – är inte konsten begränsad överallt, visst fick han inte heller i USA göra de filmer han ville, var det inte bara för att hälsa på sin mamma han åkte tillbaka till Europa? Obehagligast blir det i scenerna med vaktmästaren Jerzabek, som under nazismen stigit i graderna och regerar Pabsts slott som en tyrann.
Kehlmann är själv son till en regissör och behärskar terminologin bra: det är även ett stycke filmhistoria. Rent berättartekniskt är romanen dock inte optimal. Kronologin hoppar mellan tider och berättare med liknande personlighet, vilket gör att det tar några läsningar för att förstå vem som pratar och när. Kvinnoporträtten lämnar också en del att önska, särskilt det av Garbo: kvinnor, lika lite som kontinenter, brukar anse att de blivit ”upptäckta” av män.
Men det som gör att ”Ljusspel” blir en sådan roman som tar tag i en om axlarna och skakar om en är att man inte är säker på om den verkligen handlar om nazismen. Känner man inte igen för mycket? Handlar den inte om vår tid? För tjugo år sedan skulle vi alla kunnat säga: jag skulle inte varit Pabst. Men nu? Romanen sträcker ut ett anklagande finger mot läsaren: vem är du?
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
