Kroppen skriker att det här är fel bok just nu
Håkan Andersons ”Siemensrullen” påminner om den krigszombie som vaknat igen
Publicerad 2022-04-13
Vad jag än väntat mig av Håkan Andersons senaste bok, novellsamlingen Siemensrullen, så var det inte detta.
Fel bok att läsa just nu, skriker min kropp. Triggers attackerar från alla håll, en öronbedövande kanonad. Att värja sig går inte, det finns inget skyddsrum att gömma sig i för känslorna.
Anderson är en sällsam fågel i den svenska samtidslitteraturen med sitt konceptuella textbygge på romantikens grund, där historisk roman möter psykologisk thriller och filosofisk saga. Romanfigurerna drivs av olösliga inre konflikter, hemsöker varandra tvärs genom tid och rum och den outsägliga sorgen hugsvalas av naturens kyliga ömhet.
”Siemensrullen” består av tio noveller och utspelar sig i Andersons välbekanta universum. Titelnovellen är den längsta. Flera gånger under läsningen behöver jag gå ut och andas, tacksam över att jag har det valet. För det har inte Hilde, Magda, Ursula och de andra människorna som lever i novellens hungriga, frysande, blödande narrativa substans.
Platsen är koncentrationslägret Uckermark, en satellit till mer kända Ravensbrück där företaget Siemens använde lägerfångar som gratis arbetskraft. En utsmugglad räknerulle fylls i med trubbig pennstump. Handen blir allt svagare, alltmer skinnflådd. Eliminering genom arbete, svält, förnedring. Partierna med ojämn högermarginal är troligen inte dikter, de är stödord för ett framtida minne, ett hållande av ögonblicket.
Novellen är ett litterärt kraftprov som ogiltigförklarar alla fördummande debatter om vem som får skriva vad. Att skriva är inte ett hedersuppdrag. Att skriva är ett ansvar.
De kortare novellerna inramar och ger relief åt Siemensrullen. Nazismens kärna är utplåning. Individen ska uppgå i kollektivet. Alla ska smetas ner för att inte kunna svära sig fria, alla ska delta i den gemensamma förbrytelsen. Är döden den enda möjliga friheten?
Anderson vågar se frågan i ögonen och novelltitlarna ”Dina steg har följt efter mig ända in i själen” och ”Min enda tröst är att floden heter Aller” är kongeniala med svarets outhärdliga börda.
Huvudpersonen i ”zur Linde-dokumenten” är en fiktiv deltagare i en verklig händelse som utspelade sig i förintelselägret Mauthausen i Österrike. Natten mellan 2 och 3 februari 1945 genomförde ett hundratal sovjetiska krigsfångar från det så kallade ”dödsblocket” en teoretiskt sett omöjlig rymning. Foton visar utmärglade män, levande skelett. Med hjälp av brandsläckare, stenar, träskor dödade de vakterna på tornen, tog sig över högt taggtrådsstängsel, sedan en vallgrav med vatten och flydde till skogs. Alla lokala SS-enheter, Wehrmacht, Hitlerjugend ingick i jakten på flyktingar. Lokalborna gick man ur huse för att jaga, de också.
Andersons svala romantiska språk blir ett oväntat kraftfullt verktyg i skildringen av rädslan som bokstavligt förlamar själen.
Att läsa Siemensrullen under pågående krig är en traumatisk upplevelse.
Allt som vid det här laget förväntades vara ett bearbetat europeiskt minne vandrar i stället omkring som en zombie, tuggar människokött och jagar i ruiner.
