Från förtryckare till modern superhjälte

När Fantomen blev svensk var det läsarna som uppfostrade redaktionen och inte tvärtom

Publicerad 2022-06-04

Den vandrande vålnaden är huvudperson i nyutkomna boken ”När Fantomen blev svensk”.

På 1970-talet var Fantomen – som för övrigt finns kvar än i dag – Sveriges näst mest lästa serietidning, efter Kalle Anka. Fantomen var fortfarande stor på 80-talet, när jag själv var barn. Vi som älskade Fantomen, även känd som den vandrande vålnaden, var med i Fantomenklubben och fick en egen klubbnål.

I Eskilstuna fanns Fantomenland där man kunde besöka Dödskallegrottan och träffa Fantomen. Det är väl klart att man som nioåring egentligen förstod att det var en sommarjobbare i blå overall, och inte den riktiga vandrande vålnaden, men ändå. Barn kan leva sig in i litteraturen på ett sätt som vuxna inte kan. Fantomen var en tecknad seriefigur, och samtidigt på riktigt.


Legenden börjar 1536 när Christopher Walker flyter i land i det påhittade afrikanska landet Bengali, som ende överlevande från en piratattack. Han blir omhändertagen av den lokala pygmébefolkningen, klär sig i trikåer och svär att bekämpa orättvisor och sjöröveri. När han dör tar hans son över.

Afrikanerna – som i de tidiga Fantomenäventyren framställs som rätt korkade och vidskepliga – tror att det är samma person. Och så fortsätter det, generation efter generation med söner (och någon enstaka dotter). Den vandrande vålnaden kan aldrig dö.


Robert Aman visar i När Fantomen blev svensk hur Fantomen förvandlades från kolonialherre till modern superhjälte som kämpade för förtryckta folks rättigheter.

Fantomen uppfanns 1936 och fick en egen svensk serietidning 1950. På 1960-talet började den svenska redaktionen göra ganska fria översättningar, för att anpassa äventyren till en inhemsk publik. Folk här var så pass pålästa att det hade varit konstigt att till exempel prata om Columbus utan att nämna hur ursprungsbefolkningen drabbades av kolonialismen.


Under 1970-talet började redaktionen producera egna äventyr, med svenska tecknare och manusförfattare. Nu slogs Fantomen inte bara mot diamanttjuvar och ilskna tigrar, utan även mot apartheid och slavhandel. Han stöttade befrielserörelser och hjälpte bybor att starta kooperativ butik. Fästmön Diana slutade vara korkad tjej och började arbeta för FN.

Det var knappast så att alla Fantomen-äventyr var politiska (precis som att alla Bamseberättelser inte handlade om att man borde ha cykelhjälm, en hel del handlade om drakar och skattjakter), men det blev i alla fall ett då och då återkommande tema att Fantomen försvarade regnskogen mot skövling eller befriade förslavade svarta gruvarbetare.

Fast var det här verkligen ”vänsterns världsbild” som det heter i bokens undertitel? Var det inte snarare i linje med vad de flesta svenskar, inklusive statministern, tyckte då? Den socialdemokratiska regeringens utrikespolitik – neutralitet, starkt bistånd, stå utanför EG, Warszawapakten och Nato – ansågs inte som särskilt ”vänster”, utan snarare mitten. Och inte ens liberaler förespråkade apartheid och tvångsarbete i gruvor.


Aman visar övertygande att Fantomen-redaktionen helt enkelt försökte anpassa sig till den rådande opinionen i Sverige under 1970- och 1980-talet. Svenskarna, även barn och ungdomar, intresserade sig för internationella frågor och ville ha en superhjälte med sunda åsikter. Om det fanns sexistiska eller rasistiska budskap i ett avsnitt kom det arga insändare. Det var läsarna som uppfostrade redaktionen, inte tvärtom.

Historien om hur Fantomen blev svensk känns extra aktuell nu när Sverige har ansökt om medlemskap i Nato. Det kan diskuteras hur avgörande det är, inträdet i det överstatliga EU påverkade vår utrikespolitik betydligt mer än vad det mellanstatliga Nato kan göra (om vi inte frivilligt väljer att anpassa oss).

Men för högern är det väl framför allt en symbolfråga. Allt som påminner om det onda 1980-talet ska bort.


”Äntligen blir Sverige ett normalt land”, jublar Expressens ledarsida. ”Sverige utgör en självklar del av den västliga gemenskapen och nu tar vi det slutgiltiga steget in i den.”

Dessa definitioner av ”normalt” (kärnvapenbestyckat) och ”västliga gemenskapen” (Ungern, Polen och Turkiet) kan ifrågasättas. Men tanken är väl att Nato-inträdet ska bli den sista järnspiken i kistan för den traditionella svenska internationella solidariteten. Så behöver det absolut inte bli.

Att många svenskar helt plötsligt är för ett Nato-medlemskap är knappast för att de glömt alla sina, och Fantomens, ideal, utan för att de – rätt eller fel – tänker att Nato kan skydda oss mot den ryska imperialismen. (Vi har ju inget eget försvar längre, eftersom Nato-ivrarna har lagt ner det.)


Men, sorry ledarskribenter, Sverige finns kvar och kommer aldrig att bli ett ”normalt” land.

Visst händer det, som djungelordspråket lyder, ibland att Fantomen går på stadens gator som en vanlig man. Men en dag ljuder trummorna över trädtopparna. När budskapet når Dödskallegrottan drar han på sig de blå trikåerna. Han har svurit på att bekämpa förtryck och orättvisor och det kommer han att fortsätta med, oavsett vilka allianser Sverige går med i. Den vandrande vålnaden kan aldrig dö.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln