Deras tid är nu

Sinziana Ravini om supertänkarna Freud och Marx – och en essä som får bakläxa

Publicerad 2018-09-27

Boken ”En spricka i språket” av Per Magnus Johansson och Sven-Eric Liedman kartlägger  Karl Marx och Sigmund Freuds viktigaste upptäckter, följare och belackare. 

”Vi lever i vredens tidsålder.” I alla fall om man ska tro Per Magnus Johansson och Sven-Eric Liedman som precis kommit ut med essän En spricka i språket. Idén om vreden har de fått från den indiske tänkaren Pankaj Mishra. Vem kan visa oss vägen ut ur vår hatiska, känslostyrda tid, som hela tiden delar upp världen i good och bad guys? Freud och Marx så klart. Författarna kartlägger deras viktigaste upptäckter, följare och belackare, från 1800-talet och fram till i dag. 

Det är med stor förväntan jag kastar mig över boken, för jag minns så väl hur starkt Johansson och Liedman fängslade mig under mina studentår vid Göteborgs universitet. Den ene som nybliven kunskapssjudande doktor, den andre som flamboyant universitetsrockstjärna, med en generös, närmast gudomlig berättelsekonstteknik. Men att läsa dem i dag är lite som att se på nattens älskare i ljusets dager.

Det första som sticker i mina ögon, är meningen: ”Freud avslöjar med sin upptäckt av det omedvetna att ’jaget inte är herre i sitt eget hus’”. Hur kan dessa överbildade professorer upprepa ett sånt typiskt nybörjarmisstag? Det undermedvetna upptäcktes, så vitt jag vet, av den tyske Carl Gustav Carus redan 1846 i Psyche – Zur Entwicklungsgeschichte der Seele, för att inte nämna Henri-Frédéric Amiels Journal de la vie inconsciente 1860, eller Von Hartmanns Philosophie des Unbewussten 1869.

Författarna levererar vidare en rad intressanta historier kring Fourier, Lenin och Breton, men de nämner inte Fouriers betydelse för den sexuella revolutionen eller Lenins inflytande på Hitler vad gäller kulten om den nya människan. De nämner att Breton utesluts ur kommunistpartiet, men skriver inte varför. Och när det kommer till Frankfurtskolan, har Walter Benjamin helt fallit bort.

Men det värsta av allt är den totala avsaknaden av reflektioner kring de senaste decenniernas postkoloniala teorier. Hade de över huvud taget kunnat vara möjliga utan Marx och Freud? Analyserna lider också av en mossig isärläsning av kommunism och kapitalism. Vad anser de om exempelvis Virnos, Lazzaratos eller Hardts teorier om internetsamhällets immateriella arbetare och ”kapitalistiska kommunism”?

När det kommer till kvinnorna som för Marx och Freuds fana vidare i dag, tar författarna endast Julia Kristeva som exempel. Visst, hennes böcker om melankoli och inre främlingar var fantastiska på 80-talet. Men mycket har hänt sen dess. Vad säger författarna om Butlers könsdekonstruktioner? Angela Davis Black marxism? Gayatri Chakravorty Spivaks klassteorier om den andre? Donna Haraways transhumanistiska cyborgmanifest som reaktualiserats nyligen av xenofeminismen? Den politiska konfliktkritikern Chantal Mouffe, kapitalismens och klimatnegationismens stora kritiker Naomi Klein eller den marxistiska autonomisten Silvia Federici som skapat en syntes mellan klasskamp och Foucaults kroppspolitik? Om Podemos? Anonymous? eller Occupy-rörelsen?

Ja, det blir bakläxa tyvärr. Hur kan man bevisa Freuds och Marx aktualitet i dag, utan att på allvar ta itu med den rika floran av tänkare och rörelser som de faktiskt inspirerar? 

Men jag håller med författarna på en viktig punkt, och det är att Freud och Marx är det perfekta motgiftet i de iskalla kalkylernas och den överhettade hatpolitikens era. 

Ja, det finns onekligen en spricka i språket. Men det är inte för att vi får syn på den, på våra neuroser, psykoser, inkonsekvenser eller omåttliga habegär, som vi är kapabla att komma till bukt med den. 

För som den psykoanalytiska filosofins enfant terrible, Slavoj Žižek brukar hävda, så finns det inget som vi älskar så mycket som våra symtom. Problemet, skulle jag säga, är inte att vi vantrivs i kulturen, utan att vi älskar att vantrivas i kulturen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.