En roande roadtrip mot undergången

Salman Rushdies pikareskroman är en mångbottnad civilisationskritik

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Salman Rushdie (född 1947) bor numera i USA och riktar i senaste romanen kängor mot många fenomen i det nya hemlandet som skräp-tv, rasism, Trump och fake news.
Foto: randal slavin
Salman Rushdie (född 1947) bor numera i USA och riktar i senaste romanen kängor mot många fenomen i det nya hemlandet som skräp-tv, rasism, Trump och fake news.

BOKRECENSIONER

Att slåss mot väderkvarnar och andra fantasier är oftast, såväl i litteraturen som i verkligheten, föga framgångsrikt. Inte blir det bättre av att så många, till exempel i USA, har allt svårare att skilja verkligheten från de fantasier som sprids om den i film, tv och andra digitala medier. När fantasin lämnar sin egentliga domän och kliver ut i verkligheten, då är verkligheten riktigt illa ute.

Cervantes roman om Don Quijote är ett av det fåtal verk vars inflytande är omöjligt att överblicka. Riddaren av den sorgliga skepnaden finns i tusentals varianter, i romaner, pjäser, operor, musikaler, målningar, filmer, serie-album och tv-såpor.


Upptakten till Rushdies muntra roman talar om en man av indisk härkomst i framskriden ålder och med avtagande mentala förmågor. Denne Quichotte (stavningen är tagen från Jules Massenets opera, som för övrigt bygger på en talpjäs och skiljer sig en hel del från Cervantes roman) har konsumerat tv-såpor i sådan omfattning att han drabbats av en egenartad hjärnskada. Inget som strömmar ut från tv-skärmarna i de motellrum där han som handelsresande i opioider övernattar har undgått att programmera om hans hjärna.

I en av alla tv-kanaler finner han sin Dulcinea, sitt hjärtas dam, Salma R, en populär talkshow-värdinna. Han säger upp sig och ger sig av mot New York för att betyga henne sin kärlek. På vägen uppfinner han en son, Sancho (naturligtvis). De ger sig ut på en road trip, åsnan Rosinante är här en Chevy och världen håller på att gå under. Endast kärleken, den äkta, kan rädda dem. Och den till Salma R är givetvis inte äkta kärlek.

Vi har en viss R K Smile, en skummis som blivit rik på att sälja opioider, vi har mister Evel Cent som försöker slå i folk att han kan beama bort dem till en annan planet, undan apokalypsen. 

Men vi har också Sam DuChamp, den avdankade thrillerförfattaren som skriver romanen om Quichotte; hans egen historia och belägenhet speglas allt tydligare i den roman i romanen som vi läser. Fiktionerna färgar av sig på varandra, så som fiktionen färgar av sig på verkligheten.


Rushdies pikareskroman är en mångbottnad civilisationskritik som främst riktar sig mot skräp-tv, en drog minst lika farlig som de opioider som Salma R är beroende av. Samtidigt som Rushdie elegant leker med de olika fiktionslagren – där en betydande del av litteraturhistorien och inte så få inslag från populärkulturen flimrar förbi – delar han ut en rad välriktade kängor mot samtida, framför allt amerikanska fenomen. Skräp-tv, rasism, våld, den fashionabla drogkulturen, fake news, Trump – ja, det mesta i Quichotte leder mot den ofrånkomliga undergången där även litteraturen, och därmed minnet, historieberättare och allt annat som gör oss civiliserade går åt pipsvängen.


Kritiken i sig är kanske inte originell. Och Rushdie ondgjorde sig redan för 20 år sedan i en kolumn i New York Times över reality-tv (på svenska i essäsamlingen Överskrid denna gräns). Men det goda humöret, den raljanta, underhållande tonen och alla finurliga vändningar gör att vi kan roas samtidigt som vi betänker hur absurd det vi kallar verkligheten är: en tanke som väcks av inget mindre än fiktionen.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.