Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Sigfrid

En uppväxtskildring som inte riktigt flyger

Jenny Aschenbrenners debutroman är välskriven men överraskar inte

Publicerad 2025-01-27

Jenny Aschenbrenner, litteraturkritiker och kulturskribent samt redaktör för tidskriften ”Med andra ord”, romandebuterar med ”Den enda vägen är upp, baby”.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Den enda vägen är upp, baby


Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby” är en uppväxtskildring om människor som överlevt men har en skuld att sona. I centrum står Erika och hennes nästan erotiskt laddade relation till bästisen Paula, som för tankarna till Elena Ferrantes vänninesvit. Vi får genom Erikas perspektiv följa dem från barndomen, via tonåren, till det begynnande vuxenlivet. Paula är den vilda och skitiga, Erika den som gör en klassresa och anammar ett futtigt svenssonliv.

Mest uppehåller sig Aschenbrenner kring en gryende sexualitet som för tjejernas del innebär pedofiler, blottare, porrtidningar och i värsta fall gruppvåldtäkter: ”sinnen som bara handlar om längtan att stoppa in de där kukarna i flickornas framstjärtar”. Paula råkar ut för det värsta, medan Erika räddar sig – på bekostnad av Paula.


I andra änden finns en gammal judisk flykting från Östeuropa – enstörig och kufisk – vars enda relation är hans dalmatiner. Också han räddade sig en gång genom att förneka sin familj, som gick under – vilket givetvis lämnat ett oläkt och sårigt trauma hos honom.

Deras vägar korsas om och om igen och till slut på ett förödande sätt. Den frustration och hämndbegär som Paula och Erika känner mot en vuxen- och mansvärld som sviker, tar de brutalt ut på den stackars mannen.

Bokens stora tema är det förflutnas påträngande och ständiga närvaro i nuet; hur våra minnen determinerar vårt nu och våra riktningar i det. Flera tidslager löper parallellt och ibland vet man inte var man befinner sig.


Romanen kan också sägas vara en stadsskildring, där vi rör oss i igenkännbara stockholmsmiljöer: panflöjterna och demonstrationerna på Sergels torg, julgranen på NK, KB i Humlegården, miljonprogrammen, Malmskillnadsgatan, Östra station, KTH-studenterna, parkerna, villaområdena …

Romanen är välskriven, men saknar samtidigt allt det där som får litteratur att flyga. Här finns också en övertydlighet som inte är texten till gagn, till exempel på temat främlingskap: ”Somliga envisades med att låtsas som att de inte förstod mannens sedan många år tillbaka nästintill perfekta svenska. De såg hans korta kropp och det svarta håret som tunnades ut allt mer, hans mörkbruna ögon och skäggstubben som skuggade hans kinder också bara en halv dag efter rakning, och bestämde sig för att han inte talade begripligt. Kanske såg de också något annat, något trasigt som de inte ville ha med att göra, en kontinental smärta, ett lidandets främlingskap.” Trots viktiga och aktuella ämnen känns det mesta välbekant på ett klichémässigt och platt sätt.


Boken har heller inte ett språk, stil eller perspektiv som lyckas rubba min egen invanda perception och presentera världen i ett nytt, djärvare, ljus. Boken har fina, ibland rörande partier, men den stannar inte i mig. Den är förutsägbar och har trots vissa chockeffekter inget som på djupet överraskar. Därför blir den tyvärr långtråkig både till form och innehåll.

Café Bambino: Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge

Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
57:37