Intressant om Iran men skrivet från skyttegraven
Rouzbeh Parsi skriver klokt men blandar bort sina slutsatser
Publicerad 2025-10-26
”Mellan Gud och stat: Iran efter ett långt 1900-tal” av Rouzbeh Parsi
Rouzbeh Parsi gör inga försök att blidka sina kritiker.
I ”Mellan gud och stat”, hans skildring av Irans senaste 125 år, fortsätter han jaga nyanserna, de där trilskande varianterna av grått som svårligen tolereras av dem som redan landat i svart eller vitt.
Anklagelser om att driva ”en linje som gynnar den iranska regimen” har förföljt honom i många år, och fick honom avbokad från Folk & försvars rikskonferens 2023.
I våras fick han lämna sin anställning som programchef på Utrikespolitiska institutet, efter att ha anklagats för att ha verkat som iransk påverkansagent, trots att en oberoende utredning inte fann något stöd för det.
De som ändå sedan länge funnit honom skyldig till brottet att inte tydligt nog fördöma den iranska regimen lär inte ändra uppfattning av den här boken.
Tvärtom, boken tycks i delar – olyckligt men begripligt – vara skriven i polemik med hans kritiker. Parsi riktar några inte särskilt subtila kängor mot andra iranier i exil, som inte tycks begripa att ”Iran är ett komplext samhälle vars politiska lösningar inte kan bygga på att endera gruppen helt åsidosätts eller på något bekvämt sätt förväntas ’försvinna’ för att göra den politiska ekvationen enklare att lösa ut”.
Det ser ut som en historiebok, men det är det inte, snarare ett porträtt av Iran idag som ibland väljer att följa denna nutids historiska rottrådar bakåt.
Resultatet är en lättillgänglig berättelse om ett land som – här köper jag helt Parsis beskrivning – ofta missförstås och vantolkas, trots att det är så pass viktigt för oss i Sverige. Iran kidnappar våra medborgare, ställer till allmän oreda långt utanför sina gränser och pekas tillsammans med Ryssland och Kina återkommande ut som ett hot mot Sveriges säkerhet av Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must).
Alla ansträngningar att väga ena sidan mot den andra kan inte dölja att Parsi själv har vissa tydliga uppfattningar
Det är ett land som fler svenskar behöver förstå på djupet, och därför blir jag glad av allt bra och klokt som finns här. Jag uppskattar och delar i stort Parsis utgångspunkter. Att länder inte är svartvita och samhällsutvecklingar inte linjära. Att en mängd faktorer samvarierar och påverkar varandra. Att det finns förmildrande drag även i det man i grunden ogillar, och det går att förstå hur något fungerar utan att sympatisera med det.
Däremot har jag invändningar mot hans slutsatser, i första hand för att han försöker blanda bort dem.
Alla ansträngningar att väga ena sidan mot den andra kan inte dölja att Parsi själv har vissa tydliga uppfattningar.
Den mest betydelsefulla är att ytterligare en revolution i Iran varken är önskvärd eller möjlig, och att oppositionens enda väg till seger är att ”identifiera de delar av den politiska eliten som är villig att förhandla och kompromissa med dem”.
Det är förstås sant på en analytiskt oanvändbar nivå – någon del av eliten är ALLTID inblandad i alla omvälvningar – men varför just Irans synnerligen revolutionsrika historia ger odiskutabelt understöd till Parsis slutsats är för mig inte uppenbart.
Det är snarare misstänkt likt en bakväg ut ur det ingenmansland Parsi själv målar in sig i, när han beskriver en regim som samtidigt varken tycks kunna överleva eller störtas.
Det hela hade gnagt mig mindre om Parsi betraktade sin uppfattning som en möjlig position bland andra. Det gör han inte. Tvärtom ägnar han viss möda åt att avskriva dem som tolkar Irans historia annorlunda som förfäktande ”faktaresistenta och ideologiska berättelser”, och uppmanar dem att ”rannsaka sina egna historieskrivningar”.
Jag förstår mycket väl hur han hamnat i denna skyttegrav. Jag önskar ändå att han inte skrivit från den.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino
