Symbolerna går vilse i den här trollskogen
”Troll” är en tjusig bok men blir till slut alltför iscensatt och tom
Publicerad 2023-05-03
En av de mest oväntade sakerna i kulturen de senaste decennierna är trollets återkomst. Inte bara i barnlitteraturen, utan även den estetiskt avancerade vuxenlitteraturen. Till exempel har 00-talets bästa novell – John Ajvide Lindqvists ”Gräns” – ett troll i huvudrollen, en av de bästa skräckromanerna likaså (Stefan Spjuts ”Stalpi”) och i Andrea Lundgrens magiska realism stryker trolliknande varelser omkring. Och då ska vi inte tala om filmen – där trollet blivit lika vanligt som zombien.
Vad är det som pågår, undrar man? Har bröderna Grimm hackat rumtiden?
Ett svar finns möjligen i den danska författaren Rasmus Daugbjergs ”Troll” (översatt av just Andrea Lundgren). Till skillnad från ovan nämnda diskbänksfantasy är hans bok en konstsaga, som emellanåt radbryts likt en diktsamling. Greppet skapar distans, stänger in texten i en monter, som för att understryka trollets symboliska dimension. Frågan är för vad?
Intrigen – om man nu kan tala om en sådan – utspelar sig i en obestämd eskatologisk tid, där en kung med sockertänder brandskattar bönderna och hugger ner skogen. Över åkrarna härjar sjukdomar, vattendragen tjocknar och säden drar sig ner i den våta jorden. I denna halvt surrealistiska, halvt allegoriska värld stryker ett troll omkring och hämnas på bönderna när de slaktar djur. Emellanåt viskar hon onda sånger och fostren byter plats i kvinnornas magar.
Att skriva en konstsaga i dag är i praktiken omöjligt – varken sedelärande eller allegoriska skrivsätt är tillgängliga längre
Är det en “klimatrysare” som bokförlaget påstår? Är trollet en planetskötare som hämnas på oss för att vi skapar monokulturer på åkrarna och sabbar den biologiska mångfalden? Riktigt så enkelt är det inte. Att skriva en konstsaga i dag är i praktiken omöjligt – varken sedelärande eller allegoriska skrivsätt är tillgängliga längre. Det är Daugbjerg givetvis medveten om; i stället lockar han in läsaren i en symbolvärld för att sedan skrattande villa bort henne. Emellanåt genom solglittrande bilder, som när Gud oväntat dyker upp, fjättrad vid jorden av ett svampband. Men också på ett sätt som känns alltför konstfärdigt. Vad vill Daugbjerg med Gud egentligen? Här finns inte bara en brist på entydighet, utan en undertext som skuttar iväg som en hare varje gång man lägger kornet på den.
”Troll” är med andra ord en tjusig bok, som på ett för samtiden typiskt sätt doppar tån i genreprosa – för att gestalta något bortom dess räckvidd. Det är ett spännande grepp, men kräver en oerhörd precision (den som tror att det är lätt att skriva i sagostil kan göra ett försök). Förlaget påstår att ”Troll” är en ”oroande berättelse” om ”makt, öde och omsorg”, men författaren bottnar inte i sagogreppet, vilket leder till en känsla av iscensättning och tomhet. I stället för att vara i denna konstprosa börjar jag längta efter att uppsöka en mera genuin tomhet. Till exempel genom att gå ut i skogen och vara i naturens artiga tystnad och brist på betydelse.
