Erik Niva har bollkoll

Aftonbladetprofilen har skrivit en gedigen bok om fotboll

helskärm

När jag fick Erik Nivas Nationalteatern i mina händer hörde jag hans röst med en gång, den bestämda norrbottniskan med vilken han lite dröjande, stavelse för stavelse, mejslar fast fotbollssanningar i etern.

Detta, tillsammans med hans böcker, har gjort honom folkkär och förvandlat honom till ett slags den svenska fotbollens favoritprofessor; jag har svårt att föreställa mig den liga i världen, eller svenska lingonserie, som han inte vet något om. 

Jag fick boken när covid-19 hade lamslagit fotbollsvärlden och hade då hunnit förtränga mitt kära Malmö FF och allt vad allsvenskan heter. 

Men Niva, med sin omättliga fotbollshunger och entusiasm, får mig att drömma om fotboll igen, om gröna planer, tunnlar och sång på läktaren. Han gör det med en effektiv mittfältsprosa präglad av hög press – han vet hela tiden vart han vill men överraskar läsaren genom att kliva åt oväntade håll i kapitel efter kapitel i sin nya bok där han kopplar grepp på fotbollen i Sverige.

Här stiger Ola Toivonen och Markus Berg fram med sina pappor ur Värmlandsskogarna och jag får veta mer om sönernas krokiga vägar mot landslag och proffskarriärer.
Jag får lära känna Kristoffer Olssons – en ny Anders Svensson? – väg mot toppen med hjälp av mental coachning och ta del av den gripande historien om en för mig anonym AIK:are, Jesper Nyholm, och dennes dramatiska benbrott som på grund av läkarslarv höll på att göra honom till invalid för livet. 

Nyholms beundransvärda kamp för att komma tillbaka är det bragdvarning på. Det är ursvenskt men också mångfaldsrikt, som när Niva berättar den fantastiska historien – här talar vi ökenvandring i bokstavlig mening – om Henok Goitoms kaxige och fotbollskunnige pappa, eller om Saman Ghoddos alla turer i klubbar och landslag. 

För att inte tala om den vackra berättelsen om de ensamma mammorna bakom spelare som Peter Wilson, Aly Keita och Robin Quaison, mammor som gav allt för sina söner men med tiden belönades rikligt för all den kärlek och uppmuntran de gav under knapra förhållanden. 

Det är likaledes spännande att få kika in i de globala tittgluggar som Niva tillhandahåller när han noggrant redogör för olika allsvenska spelares lycka/olycka i mer eller mindre obskyra landslag i Asien och Mellanöstern.

helskärm

Andra texter som berör är den rätt korta om Svennis, numera Filippinernas förbundskapten. Det finns något viktigt som Svennis och Niva har gemensamt: en närmast absolut kärlek till fotbollen. Hos Svennis gestaltas den vackert när han berättar om hur en träning med Torsby IF (division fem) i snö och rusk kan generera lika mycket glädje som en kvartsfinal i VM med England. 

Jag gillar den dramatiska historien om en för mig okänd bekantskap, Smajl Suljevic – en korkad skallning mot Imad Khalili på en parkeringsplats efter Dalkurd-Hammarby som ser ut att kunna sumpa jättetalangen Suljevics karriär.

I kapitlet om Oskar Linnér fångar Niva en spännande, social kontrast, ty Suljevics förort, Tjärna ängar i Borlänge, är inte direkt granne med Linnérs Djursholm och den 25-miljonersvilla som den före detta AIK-målvakten växte upp i.

Kalle Anka-sagan om den före detta spelaren, numera agenten, Hasan Çetinkaya – ”Miljardmannen” – och den sanslösa pengarullningen kring honom säger väldigt mycket om fotbollens ekonomiska utveckling men mest grips jag ändå av berättelsen om Christer Fredriksson, en spelare och ett spelaröde jag aldrig hade hört talas om tidigare. 

Fredriksson började i AIK tidigt 80-tal under Rolf Zetterlund och berättar öppenhjärtigt om grott-mentaliteten i omklädningsrummet där, en mentalitet som inte direkt fick honom att vilja outa sig som bög.

Annat blev det i Väsby IK där stämningen var en helt annan, vilket gjorde att Fredriksson vågade berätta om sin läggning. Han blev med tiden en omtyckt kapten för ”Vilda Väsby” med följd att unga spelare vågade komma fram till honom och prata om sin sexualitet. 

Fredriksson kunde till och med strippa på dragklubbar i Stockholm samtidigt som han ledde sitt lag i näst högsta serien, ett mod som är underbart att läsa om. 

Desto sorgligare att samme Fredriksson inte är speciellt optimistisk vad gäller frågan om spelare på elitnivå i dag ska våga komma ut som hbtq-personer. Det mediala trycket med allt vad det innebär av stolle-supportrar och troll på nätet gör det svårare, menar han. 

I sammanhanget är det häpnadsväckande att tvingas inse hur det manliga könet släpar efter inom fotbollen när det kommer till hbtq-frågor, något som illustreras fint i Nivas bok i ett kapitel om Hedvig Lindahl, där hon, bland annat, talar helt naturligt om ”min fru”. En gåta, denna sorgliga diskrepans.

Invändningar? Niva, globetrottern, har kanske lite för stort fokus på de tre stora stockholmsklubbarna. Nationalarenan som bild för svensk fotboll är ju långt större än så. Det är dock en petitess i sammanhanget ty han har med sin nya bok om fotboll lämnat ytterligare ett rikt, gediget och inspirerande bidrag till kunskapen om den svenska grenen av det ädlaste av spel.

Erik Niva är journalist på Aftonbladet, därför recenseras boken av Fredrik Ekelund/Marisol M, författare och kritiker i Sydsvenskan.

<div data-tipser-pid="5eb26da6789dea0001a915aa" data-tipser-view="compact"></div>