Spelet är över – för den här gången
Dags för sista delen av Jan Guillous dekalog om 1900-talet
Publicerad 2020-09-02
”Slutet på historien” – det är en fyndig titel på den tionde och avslutande delen av Jan Guillous stora romanverk om 1900-talet. Vi är nästan framme efter den långa resan genom seklet men det är ännu 90-tal, kalla kriget är över och en av tidens mer vrickade diskussioner rör just om det också innebär historiens slut: ett nytt tillstånd av evig, liberal frid.
I del efter del har läsaren fått följa den brokiga familjen Lauritzen, en underbart tänjbar släkt vars kosmopolitiska förgreningar gjort det möjligt för författaren att med seklet som spelbräde flytta sina schackpjäser dit där han behövt dem.
De har hamnat på motsatta sidor i världskrigen, flummat med Bloomsburygruppen, upplevt svenska rekordår, hamnat i den västtyska terrorismens häxkittel och blivit först rika, sedan ruinerade i 80-talets fastighetsboom. Arenan har skiftat från Norge och Sverige till England, Tyskland och Afrika.
Forrest Gump-faktorn har varit skyhög.
Och nu, alltså, dags för slutspel. Ska Lauritzens vådliga sekel ända i vinst eller förlust, i fyrverkeri eller i en suck? Bådadera, kan man nog säga.
Det börjar riktigt lovande. Århundradet kortsluts när familjens sedan länge utstötta, svarta får plötsligt gör entré. Nazisten och SS-officeren Harald, nu över 90, återvänder från exilen i Argentina och tycker sig se uppmuntrande tecken i tiden, unga människor som reser sig mot invandringens och demokratins plågor. Men han råkar också ha tillgång till dokument som, rätt hanterade, skulle kunna göra hela släkten Lauritzen stormrik …
Kul, och upplagt för högt tempo, konflikter och familjeförvecklingar.
Men det börjar snart gå trögare. Här ska ju Årtiondets Frågor också rymmas, och de flödar in i handlingen främst via huvudpersonernas yrkesliv och konversationer. Eric Letang och Katarina Palm är ett karriärpar, han radikal kändisadvokat, hon socialdemokratisk toppolitiker, positioner som gjorda för att spegla sådant som politikens utveckling och uppmärksammade rättsfall i tiden. Följaktligen sugs de in i allt från Tobleroneaffären, privatiseringarna och socialdemokratins högervridning, till juridiken kring hedersmord och uppmärksammade incest- och pedofilhärvor.
Även om energin mattats av med åren är det ändå ett rätt imponerande projekt som nu gått i mål
Centrala ämnen för den som vill skildra tidsandan, förstås – men också lite för många och skrymmande för att i längden vara riktigt hälsosamma för romanens inre liv. Rättegångar refereras ymnigt medan politikens irrvägar blir stående middagssamtal hemma hos makarna. Allt redovisat i en effektiv stil som känns väl igen av denna tidnings läsare: en lätt arrogant syrlighet, gyckel med meningsmotståndare, kärlek till bitande formuleringar och ett retfullt demonstrativt vänsterperspektiv – kort sagt är det i långa stycken som att läsa en lång, resonerande kolumn av Jan Guillou själv, fast med handling och repliker.
Det är sällan ointressant, ibland roande, men också rätt entonigt – och om man nickar bekant åt det mesta så slås man å andra sidan knappast av några nya, oväntade insikter om tiden.
Så sett ligger den här romanen i linje med hela seriens utveckling. När seklets stora krig och katastrofer väl avverkats omkring 1950 sjönk tempot, perspektiven smalnade och det som börjat som en episk actionrulle om Europa kom alltmer att likna en stillsamt svensk, borgerlig utvecklingsroman med inslag av politik och juridik, familj och jobb.
Gott och väl om bilden av berättelsens personer samtidigt fördjupats, men det är inte riktigt Guillous domän. Hans intresse är spelföringen snarare än själva pjäserna, som i Slutet på historien är mer konturer och vandrande åsikter än levande, komplexa människor.
En växande del av sin avsevärda spelintelligens har han dessutom ägnat åt att pussla in bitar av sig själv i handlingen, här blinkar han ständigt till läsaren med referenser och slängar åt egna, väl kända hatobjekt – främst Expressen, som därmed får en paradoxalt betydelsefull roll under de sista, skälvande minuterna av Europas 1900-tal.
Men även om energin mattats av med åren är det ändå ett rätt imponerande projekt som nu gått i mål, en originellt hopskruvad krönika som konsekvent skildrar seklet ur ett ovanligt klassperspektiv, snett ovanifrån. En poäng, eftersom man därmed får syn på maktens rörelser varken underifrån eller inifrån, utan från ett slags kritiskt jämbördig position öga mot öga.
Så hur gick det då för århundradet, och för familjen? Kortversionen: Eric Letang både misslyckas och lyckas. Inför millennieskiftet förlorar hans vänster bit för bit mark till den politiska mitten medan överklassen – här: hans familj – i kraft av gamla ärvda tillgångar plötsligt blir obscent rik.
Ironiskt. Och precis som i levande livet.
Jan Guillou är kolumnist i Aftonbladet, därför recenseras hans bok av Lars Linder, kritiker i Dagens Nyheter.