Arvet efter tänkarna
Johanna Frändén om en läsvärd undersökning av existentialismens roll – då och nu
Publicerad 2017-09-03
Det finns ingen västerländsk filosofisk rörelse som är så förknippad med en särskild estetik som existentialismen. En uppsjö tidstypiska accessoarer från Paris i mitten av förra seklet skulle komma att bli stilbildande för både upprorisk och akademisk ungdom de närmsta femtio åren.
Existensen föregår essensen! ropade existentialisterna.
Men jazzen, Gitanes-cigaretten och den svarta polotröjan föregick existentialismen, och blev dess symboliska signum för flera generationer framöver.
Vi är många som närmat oss Det andra könet med lika delar feministisk nyfikenhet och fascination för Simone de Beauvoirs avancerade håruppsättningar och stilbildande turbaner (hon började bära dem för att både varmvatten och schampo var en bristvara i efterkrigstidens Paris).
Modet finns kvar, Café de Flore i Saint-Germain-des-Prés-kvarteret likaså, men hur har existentialismens idéer överlevt moderniteten och millennieskiftet, frågar sig Sarah Bakewell i boken Existentialisterna.
Det finns förstås inget enkelt svar på den frågan, eftersom existentialismen, i den mån det är eller var en enhetlig rörelse, ofta är motsägelsefull och dess galjonsfigurer ytterst motvilligt ställde upp på samma definition. I sin essä Krigsslutet, som publicerades strax efter Hiroshima, skrev Jean-Paul Sartre: ”Ingenting annat hindrar oss än vårt fria val. Om vi vill överleva, måste vi bestämma oss för att leva.”
Ungefär så ringar Sarah Bakewell in existentialismen, även om hon gör sitt avstamp hos dess tyska anfäder Edmund Husserl och Martin Heidegger. Det är något befriande med att en brittisk författare tar sig an den franskaste av filosofier. Bakewell har gedigen kunskap inom ämnet och rör sig ledigt mellan Heideggers definition av varat och intet och det stimmiga dansgolvet på jazzklubben Le Tabou på Paris vänstra strand.
Ett återkommande inslag i boken är hennes eget filosofiska uppvaknande och befriande – och mycket brittiska – anekdoter om den tonåriga existentialistens vedermödor i den engelska småstaden på 1980-talet.
Femtio år tidigare hade Jean-Paul Sartre provat meskalin, i hopp om att den hallucinogena drogen skulle skänka hans teorier nya dimensioner. Trippen slog fel och i flera månader efteråt förföljdes Sartre av hotfulla kräldjur i det yttre synfältet. Det är den typen av detaljer, blandat med de större historiska perspektiven, som gör Bakewells bok läsvärd.
Existentialismens utgångspunkt, att människan är utlämnad till sina val och att detta är grunden både till hennes frihet och djupaste ångest, gjorde anspråk på att vara radikal och tidlös. I efterhand kan man konstatera att tidpunkten för dess utveckling, mitt emellan två världskrig, gav den en samhällelig inramning som färgade av sig på teorierna.
Under början av 1930-talet kunde Sartre och de Beauvoir gräla med studiekamraten Maurice Merleau-Ponty om huruvida tingen är eller inte, men efter andra världskrigets slut blev oenigheterna politiska och tonläget många gånger oförsonligt. Jean-Paul Sartre radikaliserades och blev bolsjevik.
Merleau-Ponty, kretsens sorglöse playboy och sedermera professor på Collège de France, menade tillsammans med Albert Camus att det strider mot existentialismens idé att acceptera politiska dogmer som inte lämnar utrymme för ifrågasättande.
Historien skulle komma att ge de senare rätt, men det var Sartre och Beauvoir som var rörelsens riktiga superstjärnor och Jean-Paul Sartre ägnade flera decennier åt att försöka foga samman existentialism och marxism. Förmodligen var det delvis ett utslag av hans borgerliga bakgrund, resonerar Bakewell. Allt avståndstagande från den var per definition rätt väg att gå och resulterade i ett nästan komiskt förhållningssätt, när Sartre senare motiverade sin extremt höga produktionstakt med att ”tid att vila och tänka efter är borgerligt”. Innan han dog 1980, och hundratusentals fransmän följde begravningsprocessionen på Paris gator, svarade Sartre att det enda han ångrade var att han inte varit ännu mer radikal.
Det har skrivits hundratals böcker om den innersta kretsen på Café de Flore och långt ifrån alla är idolporträtt. Bilden av Sartre och de Beauvoir som 1900-talets intellektuella superduo har präglats av frågetecken kring maktbalansen i deras förhållande och huruvida deras affärer med sina respektive studenter var en sorts utnyttjande av den upphöjda position de båda åtnjöt under hela andra halvan av 1900-talet. För bara ett par år sedan attackerades Simone de Beauvoir av den franska hbtq-aktivisten och historikern Marie-Jo Bonnet för att under sin livstid konsekvent ha förnekat att hon hade lesbiska relationer, trots att mängder av efterlämnade brev visar på motsatsen.
Sarah Bakewell hanterar sina ungdomshjältar med större ömhet. Hon konstaterar att Heideggers dragningskraft är problematisk eftersom han aldrig gjorde upp med sitt nazistiska förflutna och att Sartre på slutet, plågad av sjukdom och viss förvirring, blev nästan oläsbar. Men hon tror att dåtidens existentialister har något att säga nutidsmänniskan, vars oändliga räcka av valmöjligheter tycks införliva existentialisternas förutsägelse om ångest.
Det är ett intressant tankeexperiment: Hur skulle existentialisterna, med sitt individualistiska grundackord, positionera sig i dagens identitetspolitiska debatt?
Sartre, de Beauvoir och Merleau-Ponty adopterade och utvecklade förvisso den postkoloniala teorin, under parollen att existentialisten i alla lägen ska söka den förtrycktes perspektiv.
Men att ensamvargen Heidegger, vars fenomenologi la grunden till existentialismen som vi känner den, skulle stötta Black lives matter-rörelsen kan vi nog utesluta. Han lämnade ogärna sin stuga i Schwarzwald under de sista tjugo åren av sitt liv.
Det renaste försöket att politisera tankegodset torde Norman Mailer ha stått för, när han 1960 ställde upp i New Yorks borgmästarval med ett ”existentialistiskt program”.
Café de Flore drar fortfarande turister på sitt namn och stora namn drar fortfarande till Café de Flore när de vill synas. Jag såg Roman Polanski där för ett par år sedan, inbegripen i ett gräl med livskamraten och skådespelerskan Emmanuelle Seigner vid ett av fönsterborden.
Huruvida existentialismen blivit omodern, eller bara så inkorporerad i 2000-talsmänniskans medvetande att vi inte längre kan urskilja den, lämnar Sarah Blakewell läsaren att fundera över.
