När vardagslyxen går över i alkoholmissbruk
Karin Adelskölds bok pulserar av en tung sorg
Publicerad 2025-05-03
”Jag tycker det är tungt nu” av Karin Adelsköld
I december 2020 vaknar Karin Adelsköld upp hemma i sin hall, med bakhuvudet täckt av levrat blod. Hon minns ingenting men inser att hon vid 43 års ålder är på väg att supa bort allt hon har.
Andelen kvinnor som dör på grund av alkohol ökar. Det är en av jämställdhetens baksidor, att kvinnor får bete sig som män – pimpla vin mitt i veckan – med allt vad det innebär. När Gudrun Schyman talade ut om sin alkoholism myntade hon ett nytt verb: att krana. Kvinnor korkar inte upp, kvinnor kranar ur en bag-in-box. Många sörplar ur en tekopp för att inte barnen ska fatta.
Karin Adelsköld var med andra ord i väl så gott sällskap, och hennes bana liknar mångas även om hon har ett så udda jobb som ståuppkomiker: Karin gjorde karriär, korades rentav till Sveriges roligaste kvinna, hamnade i skilsmässa, fick ett dubbelt så tungt ekonomiskt kvarnhjul runt halsen och tvingades jobba ännu mer. Hon rev ner skratt genom att skämta elakt om sitt liv och sina tillkortakommanden.
Till slut kraschade Karin in på psykakuten med utmattningssyndrom: glömska, kroppen tung som bly, håglöshet. Hon föreföll vara som vanligt, men hjärnan var nån annanstans och inombords rasade skammen. Självförtroendebarometern slog om till noll.
När det börjar gå utför går det ofta fruktansvärt fort.
Karin ordinerades vila och motion, men det blev vin i stället. Det var inte självklart eftersom hon haft ett flera år långt uppehåll, i syfte att täppa till truten på sin dåvarande pojkvän som tyckte att hon drack som en alkis.
Nu känner Karin Adelsköld druvsaften rinna ner genom strupen som en smekning, samtidigt som läkaren vill att hon ska börja arbetsträna. Men hur gör man det som komiker? Och hur kan man förklara för en arbetsgivare i en biljettförsäljande krisbransch, vad man som utmattad pallar och inte pallar?
Det går dåligt och Karin blir lika desperat som förlamad. När Malou på TV4 hör av sig om ett gig är omdömet omtöcknat. Hon tackar ja till ett komma-i-form-program, där hon ska visa hela Sverige hur degig och flåsig hon är.
När det börjar gå utför går det ofta fruktansvärt fort.
I livets alla situationer kan alkoholisten finna trådar att fortsätta väva självbedrägeriets mantel.
Om jag avstår pizza och smågodis, tänker Karin, så kan jag unna mig vin. Och det är ju bara vin, inte sprit. Små dyra flaskor. Lite vardagslyx, because I’m worth it. Den här köttbiten förtjänar verkligen ett glas, så inte kon känner att hon dött förgäves. Eller den här: för några decennier sen skulle aldrig en kvinna i övergångsåldern kunna dricka vin för sig själv mitt i veckan, ”det här är nästan en feministisk handling”.
Barnen anpassar sig, plockar undan och tar emot de plötsliga vredesutbrotten. Kärleken Anders likaså.
Karin Adelsköld är noga med att erkänna alkoholens uppsidor. Med ett par glas i kroppen vågar man göra saker. Man slappnar av. Dövar ångesten. Står ut med sin omgivning. Med sitt utseende. Med sig själv.
Om uppsidorna inte fanns, skulle alkoholismen inte vara vårt största folkhälsoproblem.
Det är alltför lätt att romantisera kring dropparnas goda inverkan. Se bara Roy Andersson i Johanna Bernhardssons fina film ”Bröderna Andersson” (SVT Play), om sin pappa och hans bröder. Den tredje i skaran söp ihjäl sig på en parkbänk, men Roy menar att brorsan ändå haft mycket roligt.
… och Karin Adelsköld gör det bra
På stäppen drack man inte bag-in-box, skriver Karin Adelsköld. Jo, faktiskt. Människan har alltid drogat sig. Även djur i det fria kan ta sig ett rus. Men som Adelsköld understryker handlar det inte om hur mycket man dricker, utan hur. Den som dricker för att döva suget efter mer har problem.
De sista kapitlen handlar om tolvstegsprogrammet och livet i AA. Här blir ”Jag tycker det är tungt nu” som de flesta böcker i genren, men hjälpen och vändningen måste ju vara med.
Det finns en hånfull, elitistisk inställning mot den här sortens litteratur. Och visst kan den vara outhärdligt självupptagen och frånstötande utlämnande, eller kvävande med sitt tyck-synd-om-mig. Eller spekulativ; här kommer ytterligare en kändis som vill älskas och tjäna pengar på sin livskris.
Då glömmer man att den starkaste drivkraften i allt berättande, redan från tiden när vi satt vid lägerelden, var att förmedla livserfarenheter. Att varna sina medmänniskor, att stötta.
Det kan man göra mer eller mindre övertygande, och Karin Adelsköld gör det bra. Texten pulserar av en tung sorg, där humorn ofta slår igenom, men aldrig tar över.
Jag sätter punkt och pluggar in Ulf Lundells hudlösa ”Under askan” i hörlurarna: ”I all vilsenhet finns vägar bort från döden, i alla nederlag finns hopp för bittra öden”.
Man är aldrig för gammal för att bli en sån som hamnar under bordet ”som ett kräk” eller som vaknar upp i hallen utan minne, men det är aldrig för sent att resa sig igen.