Marx utan marxism

Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-23

Ny biografi gör upp med sovjetiska tolkningen av tänkaren

”Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.” Så skrev Karl Marx för mer än 150 år sedan och syftade på hur det förflutna präglar de som kämpar för att förändra världen.

I dag vänder sig nya generationer till hans texter för att förstå en värld som ständigt skakas av kriser. Intresset för Marx liv visar inga tecken på att avta och i höst har den senaste i raden av biografier utkommit, idéhistorikern Sven-Eric Liedmans tegelsten Karl Marx, en biografi.

Liedman är Sveriges främste Marxkännare, och har introducerat och översatt flera av hans texter. Han är dessutom en skicklig stilist som klarar att skildra komplexa skeenden både pedagogiskt och elegant. Det bådar gott. Men finns det något nytt att säga om ett av tidernas mest omskrivna livsöden?

Liedmans bok är ingen konventionell biografi, snarare rör det sig om en genomgång av det marxska tänkandet med utgångspunkt i såväl det biografiska som det idéhistoriska. Han berör allt från naturvetenskapernas utveckling och 1880-talets europeiska revolutioner till vänskapen med bästisen Friedrich Engels.

När texten fungerar som bäst balanserar den skildringar av Marx liv med närläsningar av hans verk och utläggningar av centrala begrepp och tankefigurer. Kapitlet Den mest intensiva ansträngning som behandlar arbetet Grundrisse är ett exempel. Liedman är väl förtrogen med den mytomspunna textmassan i de sju anteckningsböckerna. Nedtecknade år 1857-1858 mot bakgrund av politiska resningar och ekonomiska kriser, utgör texterna i Grundrisse Marx första försök att foga samman en systematisk teori om det kapitalistiska samhället. Förutom att utgöra ett förarbete till Kapitalet innehåller Grundrisse flera andra spår, vissa som Marx aldrig hann (eller ville) utveckla vidare.

Anteckningarna publicerades i sin helhet först på 1950-talet och gjorde sensation då de visade en ny sida av Marx. Framställningen är mindre stram än i Kapitalet, idéerna mejslas fram och testas på ett sätt som speglar hans tänkande in action. Den som vill läsa Grundrisse kan med fördel använda Liedmans kapitel som stöd för en pedagogisk genomgång av de centrala begrepp som förekommer där. Det finns även andra avsnitt i biografin som kan läsas fristående, för den som är intresserad av Marx men blir avskräckt av tanken på att läsa Liedmans dryga 700 sidor i ett svep.

Ett av Liedmans huvudsyften är att göra upp med felaktiga föreställningar om Marx tänkande. Han vänder sig mot de dogmatiska läsningar som kom att prägla 1900-talets marxism, i synnerhet den sovjetiska. Kritik riktas mot Vladimir Lenin, men även mot den tyska socialdemokraten Karl Kautsky.

Lenin och Kautsky var de mest inflytelserika Marxuttolkarna i den revolutionära respektive reformistiska tradition som utgick från arbetarrörelsen och de betraktade båda Marx teoribygge som ”ett fast timrat system”, ”gjutet i ett stycke”. Följden blev enligt Liedman att flera av Marx komplexa resonemang låstes fast i enkla scheman.

Överlag lyfter Liedman fram det rastlösa och kritiska hos Marx, som ständigt var beredd att omvärdera sina antaganden och vars motto livet igenom förblev De omnibus dubitandum: allt måste betvivlas.

Stöd för sin läsning hämtar Liedman från Marx beskrivning av sin samhällsteori som en ledtråd, en av de många metaforer som kan återfinnas i hans texter. Ledtrådens figur är vacker och viktig för Liedman, som ser Marx som en vägledare ”att följa genom samhällets labyrint” medan efterföljarna i stället ”förvandlade ledtråden till ett rättesnöre”.

Här placerar sig Liedman nära en grupp tyska teoretiker inom den skolbildning som kommit att kallas Neue Marx Lektüre. Den mest namnkunnige av dessa är Michael Heinrich, som dyker upp på flera håll i Liedmans bok och tycks ligga honom varmt om hjärtat. Liksom Heinrich är Liedman angelägen om att rädda Marx från den förstelnade marxismen, men där Heinrich ibland verkar vara på jakt efter den ”sanna” tolkningen av Marx bibehåller Liedman ett öppnare och mer kritiskt perspektiv boken igenom.

Det finns även svaga partier i Karl Marx, en biografi där framställningen tyngs ned av allt för många idéhistoriska utläggningar och där författaren refererar i stället för att diskutera. Det är också lätt att av boken få uppfattningen att alla sovjetiska marxister var vulgära historiematerialister, men faktum är att det i Sovjet bedrevs ett viktigt arbete för att bevara och sprida Marx texter.

En person som David Rjazanov, forskare och legendarisk föreståndare för Marx-Engelsinstitutet i Moskva, hade till exempel kunnat få ett större erkännande. Min främsta invändning riktar sig dock mot avsaknaden av resonemang kring hur Marx tänkande kan appliceras i dag. Kan vi använda det vetenskapligt för att förstå vår värld? Liedman antyder det, men avstår från att lägga ut texten närmare. Hans ärende är inte att vidareutveckla Marx teorier, utan att klargöra dem.

På det stora hela har Liedman gjort ett enastående arbete. Han lyckas faktiskt gå igenom Marx liv och tänkande på ett sätt som pekar framåt i stället för bakåt. Givetvis kan man läsa och lära av Kapitalet eller Det kommunistiska manifestet utan att veta ett dugg om Marx liv, men Liedman förser oss med ett relevant och värdefullt sammanhang till dessa texter. Som ledsagare för nya generationer Marxläsare kommer boken att stå sig länge.

Shabane Barot

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.