Bönder gjorde uppror – och blev slaktade

Carsten Palmaer läser om medeltidens blodiga krig

Publicerad 2022-08-05

Éric Vuillard är författare och filmare, född i Lyon 1968, som tidigare har skrivit nio verk.

Nej, det här är ingen tebjudning. Det är på liv och död.

De upproriska bönderna har marscherat in i London, huggit huvudet av både finansministern och ärkebiskopen, skövlat palatsen och ställt fängelseportarna på vid gavel. Då går kungen med på att förhandla.

Mitt under förhandlingarna sticker Londons borgmästare ner upprorsledaren Wat Tyler. Kaos utbryter. Kungen talar till bönderna och lovar dem full amnesti och slut på livegenskapen, bara de går hem igen.

Utanför London väntar kungens soldater. Upprorsmakarna halshuggs, hängs och styckas i tusental. Den 15 juni 1381 spikas Wat Tylers huvud upp på stadsporten. Ordningen är återställd. Men snart är det dags igen .


Sin förra, mycket uppmärksammade bok Dagordningen ägnade Éric Vuillard åt de finansfurstar som hjälpte Hitler till makten 1933 och de väluppfostrade statsmän som under stammande protester lät nazisterna ta över Österrike och Tjeckoslovakien.

De fattigas krig är en kortare - 85 sidor - och rakare historia, berättad i samma skarpa bilder och med samma lågmälda ursinne. Men nu har Vuillard flyttat sig bakåt i historien, från den demokratiska kapitulationens 1930-tal till medeltidens bondekrig.
Huvudperson vid sidan av Wat Tyler är Thomas Müntzer - tysk präst och upprorsledare, halshuggen 1525.


Fascinationen för tillfälligheternas spel och den absurda komiken i Dagordningen saknas i De fattigas krig - vid första läsningen förefaller Vuillards text lika brinnande, rak och entydig som Thomas Müntzers predikningar. Läser man om blir det knepigare:

”Müntzer är galen, medges. Sekteristisk. Ja. Messiansk. Ja. Intolerant. Ja. Bitter. Kanske. Ensam. På sätt och vis”.

Historikerna gillar martyrer. De brukar förlåta alla som kämpar för rättvisa, förutsatt att dessa inte segrar.

Från början är Müntzer en protestantisk agitator bland många, som ifrågasätter både nattvarden och livegenskapen. Men han tappar intresset för de teologiska finesserna: ”Furstar skall icke skrämma de fromma. Men om så sker skall svärdet tagas ifrån dem och givas åt det vredgade folket”.

När bondehären samlas i Frankenhausen vet Thomas Müntzer att tillfället inte är det rätta. Men för honom är det förnuftiga övervägandets tid förbi. Nu gäller det att antingen ställa sig i spetsen för bönderna eller göra som Luther och uppmana furstarna att slå ihjäl så många bondtjyvar som möjligt.


De fattigas krig lär vara skriven under den tid då de gula västarna utmanade det franska etablissemanget till höger och vänster och präglas av insikten att vi aldrig får våra upprorsmakare precis som vi vill ha dem. Vuillard skriver en tät, koncentrerad, poetisk prosa som aldrig blir svårläst. Däremot vinner hans text stort på att läsas flera gånger.

Historikerna gillar martyrer. De brukar förlåta alla som kämpar för rättvisa, förutsatt att dessa inte segrar. Efter en två sidor lång intensiv fantasi om Müntzers avrättning vänder Vuillard på klacken: ”Martyriet är en fälla för de förtryckta, det enda åtråvärda är segern. Den ska jag ge ord”.

De orden ser vi fram emot.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln