En stor bok som i litet format fångar krigets väsen
Etel Adnans ”Sitt Marie-Rose” vet vad det är att se ett land slitas sönder
Publicerad 2021-06-03
Förr i tiden tryckte man ofta upp livsviktiga böcker som Bibeln eller Koranen i miniformat så att de skulle rymmas i en ficka. Jag tänker på Etel Adnans klassiker Sitt Marie-Rose som en sådan bok, när nu Rámus ger ut den i ett format mycket mindre än brukligt, i tonsäker översättning av Kajsa Sundin.
Kanske finns det ingen sannare roman om krig än denna – den borde ständigt finnas till hands som vittnesmål och memento. Denna text vet vad det är att se ett land slitas sönder – ett land där klan, klass och religion skavt i försoningslöst överlappande lager alltför länge. Och där män och kvinnor lever åtskilda liv – en faktor som romanen tar på allvar. Krigets alla parametrar klarläggs, samtidigt som dödandet får förbli skandalöst. Här är det Libanon det handlar om, men det kunde vara Balkan eller Israel-Palestina.
Etel Adnan (f 1925) växte upp i Beirut, studerade filosofi hos kolonialherren Frankrike och gjorde sedan karriär som författare, konstnär och universitetslärare i USA. 1971 återvände hon för några år som journalist till ett moderniserat men djupt splittrat Beirut, där inbördeskriget detonerade 1975-76. Hennes krigsbok Sitt Marie-Rose publicerades på franska 1978 och finns idag på ett femtontal språk.
Det är en underlig roman vars stil känns oförställd, nästan spretig, och därför äkta. Krigsförödelsen beskrivs i torra, upplevelsenära staccato-ryck som ibland stannar i en djupnande bild: ”I hamnen ligger över tvåhundra fartyg som väntar på att få lasta av. Eftersom båtarna är helt upplysta om nätterna verkar Beirut ha förflyttat sig och glidit ner i havet.” I de avsnitt där Mounir eller Sitt Marie-Rose tänker tillbaka på sin ungdomsflirt är stilen istället arabisktfärgat blomstrande. Hur kan han, som en gång beundrade henne så ömsint, bli hennes bödel?
I bokens crescendo är Sitt Marie-Rose gisslan hos Mounirs milisgrupp. Hon anses vara ”förrädare”, eftersom hon trots sin libanes-kristna bakgrund arbetar socialt för de fattiga palestiniernas väl. Mounir är kommendant i den kristna milis som torterar henne i hennes eget klassrum, inför barnen på dövstumskolan där hon är rektor.
Men handlingen börjar inte där. I bokens första sektion möter vi Mounir och hans grabbgäng strax före kriget. Då åker de på jaktresor till Syrien, likt fåfänga imperialistiska européer i ny tappning. De romantiserar känslan att med tunga vapen skjuta fåglar i ett storslaget ökenlandskap medan kvinnorna väntar i hemmets bur, beredda att beundra deras äventyr. Det går att leka ”modern” i ett ytskikt ovanpå klanlojalitet och konservativ machismo, tycks detta förspel vilja säga. Men hållbar blir civilisationen inte utan jämställdhet och utrymme för kritiskt tänkande.
Mounir är en känslig själ men när inbördeskrigets helvetesmaskin drar igång har han ingenting att sätta emot. Han är lojal och gör vad kompisarna i milisen förväntar sig. Han börjar till och med tycka om det. Boken växlar, utan större hänsyn till läsarens desorientering, mellan Mounirs och den sönderslagna Sitt Marie-Roses perspektiv men också milismännens och de dövstumma barnens. Barnen som bara kan se sin älskade lärare förnedras av de otåliga, adrenalinstinna männen. De livrädda barnen som inte kan höra, tala eller agera, utan bara se det hända. Som de flesta i staden. Men i boken får de röst.
Romanen är baserad på en verklig händelse, där den syriskfödda läraren Marie-Rose Boulos dödades av kristna milismän för sin feminism och aktivism. Jag tänker på alla de människor som just nu befinner sig intill hårda manskroppar med vapen, inför ansikten som det inte går att tala med. Varje andetag i frihet borde likna ett jubel.
