Luiselli åstadkommer ett litterärt mirakel

”De förlorade barnen” är en roman som måste upplevas

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Valeria Luiselli, aktuell med ”De förlorade barnen. Ett arkiv”.
Foto: Diego Berruecos
Valeria Luiselli, aktuell med ”De förlorade barnen. Ett arkiv”.

Knappt några begrepp har utsatts för så många sparkar, tacklingar, stryptag och örfilar som godhet. Vi känner knappt igen den längre när den kommer haltande och blöder mitt ibland oss.

I sin nya roman ”De förlorade barnen. Ett arkiv” tar mexikansk-amerikanska Valeria Luiselli den litterära och politiska risken att skildra goda människor.
En bonusfamilj reser genom USA på väg till Arizona. Han kör, hon läser kartan. Flickan sover ofta, pojken är desto mer vaken.

Hon ska göra en ljuddokumentär om ensamkommande barn på flykt från våld och fattigdom. Han har fått stipendium till ett projekt om de sista apachernas ekon. En klassmamma har berättat att hennes barn sökt asyl vid mexikanska gränsen och hamnat i interneringsläger. När de skulle deporteras försvann de spårlöst. Hon tror att de fått hjälp att rymma och nu går genom öknen i hopp om att återförenas med henne. Kan de goda människorna från New York hjälpa henne att hitta barnen?

Pojken som är tio och flickan som är fem blir oroliga när de lyssnar på bilradion om barnens utsatthet och om statens övervåld. Mamma försöker avleda genom ljudböcker, den ena mörkare än den andra, tills hon slutligen väljer ”Flugornas herre” som den minst onda.

Konsten och akademin är familjens navelsträng. Böckerna och teorierna betyder något för dem, de är inte accessoarer utan alkemiska blodomlopp där Kafkas dagböcker, uppslagna på måfå, kan orsaka inre revolution. Det är hisnande beskrivet.

Godhet är visshet om att man har ett ansvar för världen

Luiselli är en förunderligt skicklig författare och Niclas Nilsson översätter med lyskraft. Fåglar i skyn ekar i sorgesång på marken. Bilen rör sig horisontellt, liksom tågvagnarna där flyende barn gömmer sig ”med nariga läppar, spruckna kinder”. En fiktiv roman i romanen skildrar de förlorade barnen och deras smugglare i ett antal elegier. Öknen binder ihop den intrikata kompositionen som är rikare än jag kan återge, romanen måste upplevas.

Godhet är inte naivitet. Godhet är visshet om att man har ett ansvar för världen.
När familjen får veta att ett antal barn ska utvisas till våldet och nöden i Centralamerika kör de till flygplatsen – för att göra vad? Vara vittnen. Mildra ensamhet. Vad som helst som inte är likgiltighet.

Pojken tar över berättelsen efter att flygplanet har lyft och rymmer med lillasyster för att leta efter de förlorade barnen. Hans inre monolog skrivs fram i ett av romanens mest virtuosa partier. Medvetandeströmmen utan skiljetecken kretsar som en örn över de döda kropparna i öknen, de begravda hoppen.

Syskonen slår följe med andra ensamma barn på flykt. Medan storebror sover byter femåringen bort hans karta, tändstickor och kniv mot en leksaksbåge i plast. Barnen drar vidare med bytet.

Pojken vaknar till en insikt om att han och lillasyster är övergivna och möjligen dödsdömda – och här utför Luiselli ett litterärt mirakel när hon trovärdigt och osentimentalt gestaltar barnens trosvisshet. Barn på flykt har större behov av karta och kniv. Pojken och flickan äger redan en rikedom – sin trygghet, sina föräldrar som letar efter dem i bil med polisens hjälp.

Skönhet är granne med sorg och bonusfamiljen splittras. Boken vi läser kan vara skriven av pojken i ett försök att bevara minnen om ett liv i godhetens ljus, ett utrotningshotat tillstånd.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.