Ironisk känga mot rasismen

Martin Aagård förvånas av Ernst Billgrens ”Rasism för nybörjare”

Uppdaterad 2020-06-12 | Publicerad 2018-06-12

Ernst Billgren lyckas med konststycket att få rasismen att framstå som löjlig.

Det är med en liten grimas som gränsar till en gäspning jag öppnar Ernst Billgrens bok Rasism för ­nybörjare.

För er som inte var med på 1990-talet: Billgren var en oerhört medial, ständigt ironisk konstnär som aldrig tvekade att ställa upp i tv, oavsett om det var Fångarna på fortet ­eller absurda thrillers han själv skrev för SVT.

Han var motsatsen till allt som kunde uppfattas som det minsta politiskt. Framför allt politiskt korrekt. En man som aldrig blottade strupen och ­ägnade sitt liv åt att småle åt dem som ville säga ­något på allvar.

Nu har han skrivit en ny samling mikroessäer. De tidigare har avhandlat konstvärlden, men denna fokuserar på rasism och bubblar av den där pojk­aktiga fascinationen för fascistisk estetik som konstnärsmän i hans ­generation aldrig lyckats dölja. Precis som Knausgård har Billgren skrivit en självbiografi som heter Min Kamp. Något mindre framgångsrik, dock.

Ernst Billgren kunde knappast ha en mer motvillig läsare än mig. 

Så döm om min förvåning när jag upptäcker en författare vars obestrid­liga begåvning för ironi till slut kom till användning.

Billgren analyserar inte rasismen som den ser ut i praktiken utan behandlar den snarare som en tanke­lek. Mellan utvikningar om bakteriologi, sport och ­semitiska folk får han in ­finurliga observationer om att rasisten i grunden gillar olikheter och skräms av homogenitet. 

Boken är inte helt uppdaterad. Afro-amerikan är inte länge ett vedertaget amerikanskt uttryck. Afrikan-amerikan är ordet han söker. Delvis är den vilseledande. Nazismen var ingen ”vänsterextremism”.

Egentligen borde jag väl tycka att hela projektet är löjligt, men det gör jag ­inte. Varför förstår jag när jag läser en artikel i amerikanska vänstertidningen The Nation. Rubriken vore i dag helt omöjlig att publicera i Sverige: ”The social shaming of racists is working”.

Ernst Billgren får rasismen att framstå som löjlig, i stället för att förstå den och förklara den. Och att skambelägga rasism är i den svenska valårs­debatten till stora delar ­tabu. Men under Ernst Billgrens ironiska nittiotalsfilt går det fortfarande alldeles utmärkt. Han förlitar sig på samma strategi som vänstern tillgrep efter murens fall, när vänster­åsikter i princip var omöjliga i offentligheten – grottar man ner sig under tillräckligt tjocka lager med ironi kan man fortfarande säga vad man vill.

Frågan Billgren inte förmår ta i, är att alla framgångs­rika högerextrema rörelser bestämt avvisar alla former av rasism och i stället menar att de bara vill begränsa ekonomiskt missgynnsam invandring och osunt inflytande från andra kulturer.

Billgrens måltavlor är helt enkelt alldeles för skickliga på att ducka ­angrepp av den här typen, så den skarpaste udden saknas. Men Billgren har inte lagt stor möda på att slipa sin udd. Troligen har han bara skrivit sig ett svar på den framtida ­frågan: Vad gjorde du ­valåret 2018?

<div data-tipser-pid="5ee23ae6afe79a00014e7ef8" data-tipser-view="compact"></div>

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln