Klassblind skildring av landsbygdens folk
Johannes Klenell läser en ytlig bok av Per Schlingmann
Publicerad 2018-09-29
”Harpsund tur och retur” är Per Schlingmanns andra roman. Den tidigare partisekreteraren och varumärkesomstöparen för Moderaterna berättar här om tre kvinnors väg till makten. Man skulle på något plan kunna säga att det här är Schlingmanns feministiska verk. Om man med feminism menar att protagonisten Gina Besic tidigare lett ett ytterst oklart feministiskt nätverk. Att hon svär över en full man som försöker prata med henne i businessloungen på Kastrup under transfern till Thailandssemestern. Eller att statsministern är en lesbisk kvinna.
Så mycket mer djuplodad än så blir tyvärr inte Schlingmanns feminism. Den stannar i rena representationsfrågor. Det är influencerns politiska landskap. Alla är rika. Lever bekväma liv. Älskar entreprenörskap – särskilt kvinnligt. Tränar morgonyoga. Bor i Stockholms innerstad. Egentligen går ingenting
i romanen på djupet.
Karaktärerna beskrivs sällan genom tankar eller personlighet. I stället väljer författaren att beskriva dem genom varumärken. Det blir så många Gucci-väskor (vintage), Pang pang-öl, räkor från Burgsviks rökeri, restaurang Punk royale eller mobilskal-design Marc Jacobs att jag kommer på mig själv med att undra om boken finansierats med produktplacering.
Lite oväntat handlar berättelsen om konflikten mellan stad och landsbygd. Schlingmann visar upp en imponerande koll på utbudet av lokalt producerade matvaror eller kaféer. Däremot redovisar han desto mindre kunskap om människorna som faktiskt bor på landet. En storbank ska halvera sina kontor vilket kommer drabba landsbygden. En ung kvinnlig mjölkbonde från Fårö leder ett politiskt uppror.
Allt fler talar om att ta till våld. En ganska orealistisk bild av hur konflikten mellan stad och land egentligen ser ut. Men inte så märklig sett till att boken är skriven av en man som sedan ett par år tillbaka anser att ideologierna dött till förmån för värderingar.
I sin bok Urban express dömer Schlingmann helt ut landsbygden som plats att bo på till förmån för städerna. En bok romanens statsminister för övrigt citerar.
Men han har fel. Landsbygden kommer inte resa sig i några bondeuppror. I stället är motståndet mot den kvävningsdöd glesbygden utsätts för i Schlingmanns klassblinda samhälle just ideologiskt. Missnöjet yttrar sig på valdagen – med en röst på Sverigedemokraterna.
Per Schlingmann är ett intressant fenomen i svensk politik. Var han ens ideologisk moderat? Partiet instruerades om att byta ut ord i sin retorik mot andra med en mer positiv värdeladdning. Kavla upp skjortärmar och knäppa upp en knapp för att signalera folklighet.
Det närmsta ideologi jag sett när jag läst hans två fackböcker Stå aldrig still och Urban express är en sorts optimistisk nihilism.
Schlingmann är absolut inte en person som vill se världen brinna, men någon som vet att signalordet ”eld” både kan betyda fara och grillfest. I en värld där allt är kommunikation har inget längre någon betydelse.