Han saboterar det globala sexmaskineriet

Provokatören Michel Houellebecqs ”Lanzarote” kommer äntligen på svenska

Sinziana Ravini

helskärm

Ibland känns Frankrike som ett Houellebecqistan. Inga tragedier eller samhällsomstörtande evenemang äger rum här utan att folk undrar huruvida Michel Houellebecq skrivit om dem i en roman. Den senaste anklagelsen var att han inte hade förutspått pandemin, vilket inte stämmer. I ”Refug” från 2006 lever alla isolerat bakom sina datorer i en värld där mänskligheten håller på att utrotas.

Men det fanns en tid då alla apokalypser fortfarande var möjliga. En tid före 11 september, före den eskalerande globala uppvärmningen, före krigen, flyktingströmmarna och alla ekonomiska kriser. Denna oskuldsfulla fin de siècle-tid skildras i ”Lanzarote”, en satirisk skymningsroman som utkom i Frankrike vid millennieskiftet och nu är översatt till svenska av poeten Kennet Klemets. Stilen är så enkel och opersonlig att boken verkar skriven av en AI, om det inte hade varit för den varma blicken på mänskligheten.

Handlingen kretsar kring en desillusionerad man som hamnar på en charterresa tillsammans med två tyska lesbiska nudister och en deprimerad polisinspektör som bor i Bryssel. Romanens antihjälte – som har stora likheter med författaren själv – beger sig på sega kamelutflykter med sina kumpaner, grillar kotletter i den vulkaniska markens sprickor, beundrar kukformade kaktusar, dricker Matador surprise i solnedgången och runkar till viftande rumpor på MTV, medan polismannen sjunker allt djupare i sin depression.

I slutet av romanen har de två männen, likt två nutida Don Quijote och Sancho Panza, förverkligat sina respektive begär. Huvudpersonen har sex med de två tyskorna medan polismannen går med i en sekt vars mål är att förbereda mänskligheten på utomjordingarnas återkomst, som förväntas äga rum på just Lanzarote. På sektens agenda finner man allt från människokloning till pedofili. Ja, vad gör man inte för att få tiden att gå?

När romanen kom ut i Frankrike skapade den stora diskussioner. Houellebecq hade nämligen låtit protagonisten säga till turistbyråns reseförsäljare: ”jag gillar inte arabländer” och ”du råkar inte ha ett icke-muslimskt arabland?”.

En annan kontroversiell sida av romanen var att Houellebecq hade namngett sekten, det raëlianska kollektivet, skapat av den före detta sportjournalisten Claude Vorilhon. Han anklagades och dömdes för sexövergrepp på en rad minderåriga, något som hade ägt rum under flera år. Sektens sed och leverne ägnas en mer omfattande beskrivning i ”Refug”, där mänskligheten har reducerats till en social protes för transhumanistiska maskiner.

Hur ligger det till med Houellebecqs faktiska politiska övertygelser? Vad gäller islamofobi-anklagelserna tror jag att det är viktigt att komma ihåg att Houellebecq alltid kritiserat allt och alla, inklusive sig själv när han driver med sina alter egon i olika böcker. Detta hindrar inte att han leker med farliga krafter.

2018 tog Houellebecq emot Oswald Spenglerpriset, samme Spengler som sympatiserade med nazisterna och som var rädd att västerlandet skulle försvagas och förintas av icke-västerländska folkslag. I tacktalet hävdade Houellebecq att ”västerlandets självmord” hängde ihop med två saker: demografi och religion, att Spengler hade rätt, men att han är mer optimistisk än honom, eftersom människor har en tendens att reproducera sig när hoppet om framtiden lyser med sin frånvaro. Ja, vad skall man säga om detta? Houellebecq är vad han alltid varit, en provokatör. 

I ”Lanzarote” är det varken kulturturismen eller sekterismen – sökandet efter det exotiska eller sökandet efter det absoluta – som står på spel, utan den sexuella konkurrensen. Den är betydligt vildare och mer oresonlig än den kapitalistiska konkurrensen. Det sexuella kapitalet kan ackumuleras av vem som helst som är smart nog. Det enda som kan sätta stopp för eländet är skrattet. Att Houellebecq nu är aktuell med en porrfilm bör kanske ses just som ett skrattretande, om än harmlöst, sabotage av det globala sexmaskineriet.