När maestro tappar takten
Kjell Westös roman får liv i berättelsen om lokalsamhället
Publicerad 2020-08-15
Kjell Westös berättarkonst är av gott klassiskt märke. Episkt bred och intensivt välkomponerad sträcker den ut sig i nutid och över Finlands 1900-talshistoria. Som skildrare av staden Helsingfors är Westö svårslagen sedan det stora genombrottet med ”Drakarna över Helsingfors” (1996).
I nya romanen har han lämnat staden för ”en skärgårdsberättelse” som utspelar sig från höst till sommar på landsbygden bland de bofasta.
Huvudperson är dock Thomas Brander, stjärndirigent med världen som arbetsfält. Nyss ständigt efterfrågad, omsusad och med den vackraste violinisten vid sin sida. Nu skickar Krista retsamma sms om sin senaste erövring, en yngre och mer lovande dirigent. Som solist blir hon därtill bara mer och mer hyllad. Branders stjärna däremot, tycks vara i dalande.
Casa Tritonus heter det nybyggda residens som Brander låtit uppföra åt sig själv, en lyx han unnat sig som maestro. Eller är det en plats för reträtt?
Vid havet blir ensamheten påtaglig, det stilla landskapet får frågorna att snurra nånstans därinne.
Med ”Tritonus” (namnet syftar på musikens så kallade djävulsintervall) har Westö tagit chansen/risken att sätta en priviligierad äldre vit man i fokus. Det handlar om den store konstnären som ensam brottas med musikens eviga utmaningar och Mahlers symfonier, i hård konkurrens med andra. Brander förkroppsligar föreställningen om det manliga geniet som tar alla privilegier för givna och vars värld inte rymmer annat än honom själv. Nånstans finns en vuxen son och ett metoo-upprop där han utpekats, men det förblir fjärran.
Vissa scener är underhållande för att de verkar så konstruerade. De tre mästerdirigenterna som firar jul tillsammans tillbakalutade i Branders svindyra designstolar vid panoramafönstret och glaset med Bollinger Extra Brut på bekvämt avstånd. Kompisar sen gammalt men i en samvaro av distans där uppriktigheter mest liknar angrepp.
Brander har byggt en mur omkring sig för att bäst kunna tjäna musiken och Westö låter honom behålla den. Lite rispar han i smärtsamma minnen från uppväxten men Brander förblir i sin kyla. Det är troligen ett gott val, då Westö med det undviker det slags lättköpta idyll som Kay Pollaks ”Såsom i himmelen”(2004), om en utbränd dirigent som når förlösning som körledare i Norrland, gav prov på.
Likväl är det kontakten med de andra i Ravais och det rika persongalleriet som gör ”Tritonus” livfull. Branders granne Lindell är skolkurator, lokalpolitiskt aktiv och gitarrist i coverbandet Rainbow. Han är allt vad Brander inte är. Impulsiv, omtänksam, kollektiv och full av idéer. Fäst vid sin döda hustru och öppen för sin nästa.
För honom och bandet innebär musiken glädje och gemenskap och sällsamma ögonblick av nåd då allting sitter. Här flödar berättelsen fram, expanderar och når sin fulla episka bredd. Och en mer komplex bild av människor på orten växer fram, de som tvingas, eller har ynnesten, att leva med varandra och utan kompromisslöshetens antingen eller.
De garanterat goda avsikterna och de typiska mänskliga tillkortakommandena kan bitvis kännas typiska. Men till sist är det inte bara den unge nynazisten Jonas och mannen på flyktingförläggningen som det händer något med. Denna gång läser jag Westö av nyfikenhet på allas möjlighet till förändring, och förstås, på hur det ska sluta.
