Framgångsporr i en klass för sig

I ”Sveriges nya miljardärer” framstår samhället som ett dataspel som vissa behärskar

Uppdaterad 2020-02-25 | Publicerad 2020-02-24

Markus ”Notch” Persson, grundare av spelbolaget Mojang, Sebastian Siemiatkowski, grundare och storägare i Klarna och Daniel Ek, medgrundare och vd för Spotify.

Miljardärerna anar en växande vrede längre ner i samhällskroppen. I snart ett halvsekel har de rakat åt sig samhällets växande rikedomar. Hur länge kan det fortgå?

”Det blir syndafloden nästa gång”, varnade Financial Times efter den förra finanskrisen (28 apr 2010). Nu drar det ihop sig igen. Då är det dags att visa socialt ansvar. 

Milton Friedman fasas ut. Företagen ska inte bara ha aktieägarnas avkastning till mål och mening, förklarade Business Roundtable, de amerikanska storbolagens kamporganisation, i höstas. Hänsyn ska i görligaste mån tas till miljön, de anställda och viktiga samhällsintressen.

Men utgivningen av framgångspornografin rullar på. I veckotidningarna framträder rikedomen i fyrfärg, och i tjocka biografier kan vi läsa om företagsamhetens bedrifter. Det senaste i genren är Sveriges nya miljardärer, en bok författad av Jon Mauno Pettersson och Erik Wisterberg.

Undertiteln anger perspektivet: Vinnare och förlorare i den nya ekonomin. Klasser är det inte tal om. Samhället framstår som ett dataspel. De företagsamma tar sig framgångsrikt igenom prövningarna. Andra fastnar på vägen, ser den kvarvarande livskraften gå förlorad och är ute ur leken. 

Så mycket om förlorarna får vi inte veta. Desto mer skriver författarna om ”den nya tidens stjärnentreprenörer”, miljardärerna bakom företag som Unibet, Klarna och Foodora. De unga företagarna bygger bettingsajter, streamingtjänster och riskkapitalbolag med ”passion och besatthet”. Folkhemsk ”mellanmjölk och medelmåttighet” hör inte hemma bland medarbetarna: ”Om man siktar på toppen får man vara beredd på att det kostar. Inget får stå i vägen …”.

Och så vidare till slutorden: ”… vem som helst i dag har en chans att bli en av Sveriges miljardärer. Det måste nog ändå ses som någon form av framgång.”

I själva verket har den sociala rörligheten i Sverige minskat dramatiskt de senaste årtiondena.

Hundratals anställda i Stockholms redan hårt pressade sjukvård varslas i år om uppsägning för att vi inte anses ha råd med dem. Men i it-bolagens nya ekonomi jäktar ett överflöd av kapital omkring på jakt efter hälsosamma placeringar. 

Datanörden Markus Persson säljer spelet Minecraft till Microsoft för 2,5 miljarder dollar och kan bjuda över Beyoncé och Jay Z i kampen om den dyraste villan i Beverly Hills. Framgångspornograferna når klimax. 

Pengar är inte allt, skyndar sig Pettersson och Wisterberg att tillägga. Vi möter miljardären Niklas Adalberth som i sin panoramasvit på lyxhotellet Encore i Las Vegas faller i gråt vid tanken på tomheten i sin framgång. Liksom Bill Gates och Percy Barnevik ägnar han sig nu åt välgörenhet.

Jag tänker på Strindbergs Röda rummet. Några borgarfruar i Stockholm besöker Söders höjder för att erbjuda de fattiga sin välvilja:

”Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi …”

I Oslo gick cykelbuden hos Foodora i strejk i höstas. Efter fem veckor vek miljardären Niklas Östberg och hans gigföretag ned sig. Arbetarna vann kollektivavtal och höjningar av lön och ersättningar med uppåt tio procent. 

Vreden finner sitt spår.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.