Krimroman fylld av överklassnostalgi
David Lagercrantz ”Obscuritas” avslöjar mer än den döljer
Publicerad 2021-11-22
”Så hon har blivit din Watson plötsligt?”, frågar kabinettssekreterare Magnus Rekke sin bror Hans Rekke, psykologiprofessor. Han syftar på den 26-åriga Micaela Vargas och ja, hon motsvarar Watson i förhållande till professorn, som i stora stycken är kalkerad på Sherlock Holmes.
Han stilar för varje ny person han möter genom noteringar som att de spelade tennis i går/bär ett armbandsur på väg att gå sönder/har en gammal skada på något osynligt ställe, och så vidare. Han pendlar mellan hyperaktiva perioder och depressiva, då han missbrukar opiater och spelar ”som en gud”, dock inte violin utan på sin flygel.
Hans bror jobbar för övrigt för regeringen, precis som Mycroft Holmes i brittiska tv-serien Sherlock (2010–2017). Det är verkligen inte meningen att vi ska missa var inspirationen kommer ifrån.
Micaela Vargas har å sin sida visserligen funktionen av Watson i deras relation, men är inte läkare utan polis. Hon och Hans Rekke möts i samband med utredningen av mordet på en fotbollsdomare med bakgrund som flykting från Afghanistan. Romanen utspelar sig 2003–2004, och spåren leder till CIA:s hemliga tortyrfängelser, och talibanernas förföljelse av klassiska musiker.
Den som väntar sig något liknande en spionroman blir besviken: David Lagercrantz är ingen politisk författare. Det märktes redan i hur han tog över Millennium-böckerna. Stieg Larssons i grunden starkt politiska grundackord tonade ut.
I Obscuritas, första delen i en tänkt serie, är storpolitiken bara en backdrop för en berättelse om – vad egentligen? Klassklyftor, säger författaren i intervjuer. Så vad är det för samhällsklasser, och hur skildras de?
Micaela Vargas är uppväxt i Husby och representerar ”förorten”. Pappan var historiker i Chile, mamman är perifer i romanen men beskrivs som en gammal hippie. I Sverige har de proletariserats. Sönerna går det utför med.
Vargas är tuff och besitter ”en återhållen explosivitet”. Ändå står hon liksom med mössan i hand inför den allmänna utsökthet som slår emot henne när hon första gången träffar Hans Rekke i hans hem, för att anlita honom som konsult i mordutredningen.
Detsamma gör de manliga poliser som är med henne, och som representerar en beskäftigt fantasilös, ointressant medelklass.
Lagercrantz skildrar det som oundvikligt att de alla blir närmast förälskade i Rekke och hans familj. Bilden av den sofistikerade överklass de tillhör är anakronistiskt romantisk: det är idel flyglar och violiner, bildning och skönhet, känslighet och komplexa nervösa problem. Alla har smäckra fingrar, kvinnorna är gracila i kontrast till förortsbruden Micaela Vargas ”former”.
Denna särskilda överklass är internationell. I boken figurerar en värdig pakistansk läkare och en afghansk violinist med svallande hår och trotsig blick. Kanske tangerar hennes spel någon gång det smöriga – ett orientaliskt temperament måhända? – men vilken begåvning!
Vad den bildade överklassen i alla länder förenas i är västerländsk civilisation, och det är väl fan att den inte respekteras.
Nu kommer vi till bokens grundtema, nämligen det heta, avundsjuka begär som dessa halvgudar väcker. Lagercrantz skriver hjälpsamt ut att ”folk vill slå sönder det som är utom räckhåll för dem”, och berättar hur farligt detta är för samhället. ”Viljan att krossa det som är ouppnåeligt för oss” kan leda till extremism och terrorism, ja drivs inte rentav talibanrörelsen av just den?
Författaren själv tycks drivas av förorättad harm: hur kan man vilja ge sig på dessa kulturbärande delikata blomster? Visst är de privilegierade, men det är väl inte deras fel? En elitistisk uppväxt bland de yppersta är heller ingen dans på rosor, ska jag be att få tala om!
Som sedelärande motbild har han alltså uppfunnit sin egen klassöverskridande Holmes och Watson-duo. Förorts-Watson förstår värdet av att bli sedd och uppskattad av Östermalms-Holmes, och känner i sin tur respekt och ömhet för honom. Tänk om hela världen vore funtad så.
