Så hade Sverige varit som ett naziland

Åsa Linderborg

Kafkapaviljongen en genialisk och skrämmande fantasi om vad som hänt om Hitler vunnit kriget

När Röda armén förlorade vid Kursk segrade nazismen och Sverige blev en tysk vasallstat. Per Albins tvehågsna styre ersattes först av en koalition mellan högerpartiet, med Gösta Bagge som statsminister, och nationalsocialisterna. Snart tog nazisterna över alltihop.

Ett visst välstånd infann sig, kriminaliteten sjönk och fackföreningsrörelsen tyglades. Judarna deporterades till kolonier bortom Ural, kommunisterna slets i stycken. Allt som påminde om ”judebolsjevismen” rensades ut.

Tony Samuelsson har tidigare tagit oss med till denna dystopi i historisk tid i den hyllade romanen Jag var en arier från 2009. I systerromanen Kafka­paviljongen får man följa berättarjaget Sigge Eriksson.

På 40-talet är Sigge engagerad i Ordkyrkogården, en kulturradikal diskussionsklubb som tror på litteraturens samhällsförändrande kraft. Han debuterar som novellist. Sigge åker fast när han säljer förbjuden litteratur av Stig Dagerman. På Långholmen träffar han just Dagerman och ett dussin andra fängslade författare ur 40-talistgenerationen. De som inte är där har flytt landet (Eyvind Johnson)eller resignerat till sportjournalister (Lars Ahlin).

Författarna ställs inför ett ultimatum: döden eller litteraturen.

Fascismen är antiintellektuell. Den måste förhindra folk att tänka självständigt och få dem att glömma det som har varit. Fascismen kan dock inte segra utan en kvalitativ kultur; bygdespel och folkflabb räcker inte som andlig spis.

Kurt Robladh, chefen för det nyinstiftade ministeriet Kultur och Propaganda, förklarar för Sigge, Dagerman och de andra unga pennorna, att de inte avkrävs epos om nazismen. Det räcker gott med naturlyrik eller kollektivromaner utan huvudperson och handling.

Författarna samlar sig på avdelningen som de döpt till Kafkapaviljongen för rådbråkning: Ska de välja det dödsföraktande hjältemodet eller den mänskligare fegheten - att överleva och bli en del av propagandaapparaten i väntan på befriande tider?

Sigge väljer livet, klättrar i staten, blir medlem av parlamentet och auktoritet i ”444”, ett slags akademi för särskilt bemärkta författare. Vi möter honom igen 1976, lätt åldrad men redo att skriva en memoar som han vet inte kommer mottas väl av regimen. Han ser en glipa, en öppning i tiden: Komikern ”Den röda dvärgen” drar fulla hus med skämt om führern Speer, antikvariat skyltar plötsligt med Rid i natt och ”kortskallarna” i förortsslummen börjar vakna. De modigaste i den nya motståndsrörelsen är, som när Sigge var aktiv i Ordkyrkogården, kvinnorna.

Till det osäkra hör också att Jan Sundblad, den antifascistiska författaren som avtjänat tjugo års straffarbete i Ukraina bland ”kosacker, bögar och kommunister”, har gjort politisk avbön. Efter folkliga diktsamlingar om skägglavar ska han väljas in i 444 enligt Speers önskemål. Den som läst Jag var en arier vet konsekvenserna av det invalet.

Idéromaner blir oftast en pekfingrig ordmassa utan gestaltning, men Samuelsson lyckas mejsla ut både en ideologisk samhällsstruktur och flera personporträtt. Dialogerna är lagom avvägda. Han skapar en kontrafaktisk historia med sublima tidsmarkörer från både 1940- och 70-tal. Det är en gastkramande fantasi som aldrig slår över i det absurda eller otänkbara.

Diktaturer skildras alltid som monster i brun uniform, men här är Albert Speer en suddig führer i ullkofta - och därför desto otäckare. Men det som verkligen skakar om är inte ett nazistiskt maktövertagande, utan den nya tidens kappvändare, tecknade med känslig hand.

Här finns de som 1943, när ryssarna pressas tillbaka, skaffar partibok. Här finns liberaler och sossar som byter sida helt av sig själva. Här finns borgare som påstår att de blivit lurade av ”propaganda från Churchill och Stalin”. Här finns dock inga kommunister med knutna nävar, eftersom de som inte redan jagats i döden har låtit sig marginaliseras genom att mörda Per Albin för dennes svek.

Samuelsson spänner hårt sin båge och pilen träffar prickrätt in i vår samtid. Högerextremismen och nationalismpopulismen marscherar fram i hela Europa, men den demokratiska borgerligheten förstår inte allvaret eller tror att det brunsvarta går att tämja genom pragmatisk följsamhet. Spjuten riktas hellre åt det andra hållet; inga vänner vänsterut.

Kongenialt nog utkommer Samuelssons roman samma vecka som Johan Jönsons diktsamling mot.vidare.mot. Jönson gör där poesi av den allt mer auktoritära tidsandan: ”I de postliberala samhällena får alla ta till orda; ännu en tid. Det kommer att ändras, bli tydligare nu, med en hygienisk självcensurslogik och frekvent använda kodord som ansvar, respekt, tidsspillan, demokratigräns.”

Vi lever i det postliberala samhället. Det är en bra bit bort från diktaturen, men successivt och omärkligt skapas hos den tolkande klassen en allt större acceptans för antidemokratiska idéer.

Tony Samuelsson gör stor litteratur av problemet med de intellektuellas ansvar men frågar sig också vilka krav man kan ställa på människor när fascismen väl vunnit.

Boken ställer också krav på sina läsare. Min blick sveper över offentligheten och jag inser att jag inte kan lita på nån; jag tror mig redan nu veta vilka som mer eller mindre motståndslöst skulle anpassa sig. Ingen kan heller lita på mig. Man ska ha ganska höga tankar om sig själv, om man säkert vet att man heroiskt skulle välja arbets­läger eller arkebusering framför medlöperiet och livet.

Jag tror inte att jag tidigare har använt ordet genialt om en nutida svensk romanförfattare men den här gången vill jag göra det. Jag var en arier var bra, men Kafkapaviljongen - som absolut kan läsas fristående - är formidabel. Ett plågsamt viktigt budskap smälter samman med ett lika sinnrikt som skickligt hantverk. Resultatet är originellt och sensationellt.

Trots ett stort författarskap med flera utsökta titlar har Tony Samuelsson alltid befunnit sig under radarn, okänd för de flesta. Kafkapaviljongen måste ändra på det. Den här boken har alla chanser att få ett långt liv, bli kultförklarad och i värsta fall ses som ett framtida exempel på att nån ändå fattade vad som var på gång.