Romaner

Prosan är lika grotesk som diamantskarp

Mercè Rodoreda är en mästare på att skildra människor som borde gå under

Av: 

Kristofer Folkhammar

Mercè Rodoredas (1908–1983) roman ”Döden och våren” har nyligen utkommit på svenska.
Mercè Rodoredas (1908–1983) roman ”Döden och våren” har nyligen utkommit på svenska.

BOKRECENSIONER

Katalanska Mercè Rodoreda (1908–1983) flydde den spanska fascismen och skrev flertalet av sina verk i exil, i Frankrike och Schweiz. Hon räknas som en av de stora katalanska modernisterna, men är deppigt nog relativt okänd i Sverige.

I hennes romaner plågas karaktärerna på ett oförglömligt sätt. Det har med tempo att göra. Hårt knuffas hennes kantstötta hjältar framåt i en social och existentiell ur-hand-i-mun-tillvaro. På ett nästan Agota Kristofskt sätt störtar Rodoreda-människorna genom sina öden.

I Diamanttorget (1962) och Kameliagatan (1970) följer vi kvinnoliv i skuggan av spanska inbördeskriget. Fattigdom och patriarkalt våld utgör en sorts livslånga hinderbanor, både för den fogliga hemmafrun och den sökande, halvprostituerade unga kvinnan som rör sig längs Barcelonas gator.


Det är varken emancipatoriska eller uppgivna skildringar av förtryck. Mer är de en sorts besvärjelser. Rodoredas berättelser om våldsamma samhällen är stenhårda, men också förhöjda, vackra, magiska. Tonen är häftig. Bilderna mättade, som blödande träsnitt.

Döden och våren lyckades Rodoreda aldrig helt färdigställa. Den utkom första gången 1986, tre år efter hennes död, ett drygt decennium efter att hon återvänt till Katalonien.

Det är en djärv utgivning av det svenska förlaget. Döden och våren är inte den enklaste romanen att torgföra en förbisedd europeisk modernist med. Ofullbordad som den är innehåller den en del luckor och oförenligheter. Och den är inte självklar i sin historiska förankring. Den är inte givet en allegori över Francos välde, vilket den ofta, slentrianmässigt, blir läst som.


Det är en coming of age-skildring förklädd till dödsmeditation. Skådeplatsen är en ensligt belägen bergsby. En yngling ser sin far, gråtande och med vanställt ansikte, stänga in sig själv i ett träd för att dö. Byn samlas. Man häller rosa cement i strupen på fadern, innan dödsögonblicket, så att inte hans själ ska lämna kroppen.

En skildring av ett skuggigt sagosamhälle följer, byggt kring brutala och överspända traditioner. Ordningen kring de extrema sederna tycks orubbligt förgivettagen. Invånarnas namn är deras positioner i byn; smeden, fången, herremannen. Det är som att allt liv, allt människospill, ska fångas in, ritualiseras, och på så sätt ordnas, förstelnas och låta sig förklaras med samma tydlighet som de där epiteten. Socialt tryck stegrat till absurd våldsamhet.


Oavsett om Rodoreda berättar om något historiskt igenkännligt eller en legendartad fantasivärld är hon mästerlig på att skildra människor under hårt tryck. De borde gå under. Men insisterar, ibland in i döden. Och de lever genom en mäktigt pulserande prosa, lika grotesk som diamantskarp.

ANNONS

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

Två lustfyllda sidor av samma mynt

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Romaner

Katalonien