Leonidas Aretakis

På en maxad tripp till den svenska extasen

”Jag får lust att snusa växter, mumsa svamp och skojiga frimärken”

Av: 

Viktoria Jäderling

Leonidas Aretakis ”Extas i folkhemmet” får Viktoria Jäderling att tänka vidare kring psykedelika, våren, psykofarmaka, läkomedelsföretagen och antikens greker.
Leonidas Aretakis ”Extas i folkhemmet” får Viktoria Jäderling att tänka vidare kring psykedelika, våren, psykofarmaka, läkomedelsföretagen och antikens greker.

BOKRECENSIONER

När jag läser Extas i folkhemmet: Sveriges psykedeliska historia av Flamman-redaktören och DN-skribenten Leonidas Aretakis är det i månadsskiftet april–maj. Körsbärsträd, brudspireor och gullvivor excellerar i transcendentala färger och former, fåglarna pippar som gingo de på LSD.

Själv har jag nästäppa och är kognitivt nedsatt av pollen. Det sägs att man kan bli sprallig på våren, eller deprimerad. Jag har ett plåster över näsan, efter ett annat näsplåster som sägs vidga näsborrarna på natten men bara skinnflådde dem. Allt känns snett och oklart och direkt främmande, särskilt allt det skrikgröna, rosa, vitblommiga, särskilt de underliga, njutande människorna. Ofta tänker jag att luften är full av sperma. Rätt äckligt när naturen kommer i såna mängder över allt och alla, eller hur? Osunt.

Förutom att jag vill sitta skyddad som en incel med persiennerna nere och läsa om farmakokinetik och kontraindikationer, försjunka i varningar och försiktighet för mer eller mindre rumsrena medikament på Flashback (folkets Fass), vill jag läsa om folkhemmet och extasen. Jag får väldigt mycket mer ska det visa sig.


När jag börjar läsa har jag fått en medicin som ska vara väldigt lovande, man blir pigg och nyfiken av den, och det blir jag också av Aretakis bok. Jag får lust att snusa växter, mumsa svamp och skojiga frimärken för att slippa tänka på all antihistamin och kortison jag redan går på. Jag skaffade en dosett förra året som bland olika stämningsstabiliserare innehåller okristligt höga doser b-vitamin och omega-3, och underligt: sen jag köpte dosetten har det bara blivit mer och mer psykofarmaka i den.

Till att börja med: vad är en psykedelisk upplevelse? Neurofysiologen Pär Halje ger ett slags svar: ”Man måste nog gå till den subjektiva upplevelsen för att definiera vad psykedelika är. Om en molekyl ger upphov till ett psykedeliskt tillstånd så är den psykedelisk.”


Möjligen är det också svaret på varför den här boken är så svår att klassificera, bedöma. Som Mats Kolmisoppi skriver i sin recension i GP verkar vad som helst kunna kopplas ihop med psykedelika. Det kan mycket väl handla om ett svepskäl för att teckna bra historier, enskilda levnadsöden, udda anekdoter, där medicinsk forskning, läkemedelsbransch, liberal eller repressiv drogpolitik löper över gränserna mot kriminalitet, psykonautisk schizopoesi, bildkonst, jazz och samtidens frifräsande hippieterapier och psykedeliska kurresor (besöks av såväl företagsledare, psykologer och forskare som reportageförfattaren själv).

”Svårigheten är bara att veta vad som orsakar vad. Är det en underliggande fysiologisk mekanism eller den märkliga rusupplevelsen i sig som hjälper oss att luckra upp invanda tankemönster?” skriver Aretakis i en av sina typiska öppna frågor: ”Stör vi ett normaltillstånd eller frigör vi upplevelser som vi är evolutionärt skapade för?” Eller: ”Stämmer det att vi av evolutionära skäl bara tar in en bråkdel av alla intryck omkring oss i nyktert tillstånd, medan psykedelika slår upp porten till en rikare värld?”

Är det psykedeliska ruset bara en flykt för latmaskar ur överklassen? Kan omruskandet av våra medvetanden hjälpa oss att tänka annorlunda om klimatet? Är dagens psykedeliska uppsving här för att frälsa eller förstöra? Jo, frågorna är så här många, liksom namnen! Men boken är också ofta välformulerad, matigt informativ och inte sällan nervpirrande. Åtminstone tänker jag det från början, senare får jag svårt att skilja på ”verklig effekt”, på alla mina mediciners biverkningar, på livets placebo och nocebo.


Genom tiderna – från antikens läkekonst till 60-talets psykedeliska guldålder och dagens pengahungriga laboratorieforskning – har de psykedeliska ämnena använts i olika syften: att närma oss våra autentiska jag eller varandra, få en sjuhelvetes upplevelse, ha skoj, lära oss om hur vårt medvetande fungerar, bota schizofreni, ptsd, psykoser eller till och med drogberoende.

Christine Baranski i rollen som Diane Lockhart, mikrodoserande advokat i tv-serien ”The good fight”.

Redan grekerna kände till mikrodosering. Alruna kunde vara bra mot sorg men fick inte överdrivas för då kunde man bli galen. Jag blev på riktigt upplyst om dess frälsning när jag såg advokatserien The good fight där senioren Diane Lockhart sniffar ur en pytteflaska med psilocybin.


Numera mikrodoserar jag ditt och datt. Jag älskar min dosett och kallar allting i den för kosttillskott. Min kropp säger vad jag behöver. Jag delar tabletter, höjer och sänker och glömmer vad som var jag från början. Jag vill bli mer jag, gladare, roligare, lugnare, hyperkoncentrerad, produktiv, mer tolerant – en bra vän! Skakas om på djupet. Jag vill skaka bort min deprimerande nästäppa.

I dag forskas en hel del på psilocybin, aktiv substans i magisk svamp, bland annat på Karolinska Institutet där man 2020 och 2021 visade att det funkar lika bra som SSRI-medicinen citalopram, man fann inga signifikanta skillnader, däremot att den senare hade flera tråkiga biverkningar. Men eftersom psilocybin finns i naturen kan man inte ta patent på det, och de rekommenderade doserna är en eller två. Det finns alltså inte så många piller att tjäna pengar på, och det är pengar som styr forskningen.

Det ska sägas att informationsmatningen stundtals blir excessiv så att den nyfikne Carl von Linné och hans äventyrliga lärjungar som kartlägger växter i Amazonas blir till tråkiga historiegubbar (alla dog) som jag inte ids höra mer om. Linné listade i sin bok Materia medico (1749) en rad hallucinogener: alruna, bolmört, cannabis, skvattram, belladonna, valeriana, rosmarin, spikklubba, julros. Kolonialismen hade gjort fältet fritt för etnobotanik, det vill säga insamlande och undersökning av växtdroger och hur de användes hos urfolk.


Ibland blir stilen ansträngd, som med Frödings ”kraniepudding” och liknande. Men här pissar jag kanske i motvind. Och skulle Aretakis bestämma sig för att berätta den svenska koloniala droghistorien mer ”effektivt” hade han säkerligen blivit kritiserad också för det. Det har med förväntningar att göra när olika begrepp kommer på tal. Antropolog – urfolk – medicinalväxter – naturmedicin – etnofarmakologi – orörd kultur, är precis som hippies – schamanism – kosttillskott – kommers, uttryck och företeelser som gör saker med oss. De skapar till exempel vit skam och allt möjligt förakt och jag tycker ändå att han förhåller sig nyanserat till den här berättelsen som vårt språk inte kommer runt.

I SVT sändes ”Gifter som påverkar själslivet” där man testade LSD inför kameran. Det var fria tider, samtalet om växtdroger var öppet och nyfiket också inom psykiatrin

En intressant iakttagelse påminner mig om vad Heisenberg kallade osäkerhetsprincip (senare modifierad) inom kvantmekaniken, det vill säga att forskningens mätningar påverkar forskningsobjektet. Redan under det tidiga 1900-talet upptäckte antropologerna att samhällen förändras när forskarna byter till sig föremål och dessutom bestämmer premisserna för handeln: ”Vad som mest skulle gynna urfolken är sällan i fokus. Dessutom har de traditionella medicinkunskaperna tunnats ut i takt med att folken blivit en del av majoritetskulturen. Då finns inte så många ’orörda’ kulturer eller folkmediciner kvar att upptäcka.”

Efter att antropologerna börjat rikta blicken mot sig själva och satt i gång etnofarmakologin – det vill säga den självrannsakande, seriösa och seriöst kommersiella forskning som ville ta hänsyn till ekologi och den kulturella kontexten – byttes den mot ett intresse för den isolerade molekylen i labbet igen.


Roligast är boken när den gestaltar sitt material snarare än rabblar uppseendeväckande fakta och refererar en massa namn. Vissa säger att beskrivningar av drömmar är tråkiga, det måste vara såna som gillar lumparhistorier, tänker jag, eller droganekdoter. Men Aretakis återgivningar av psykedeliska upplevelser är ofta litterärt effektiva:

”Första upplevelsen med svamp var hemsk, med blödande skuggor och bokhyllor som kastade sig över honom” och ”Kantiga symboler träder fram, rödfärgade bilder av renar och sälar, som snart skiftar över i en mörk skogsvidd. Jag är en ripa som letar goda knoppar som sticker upp ur snön.” Oundvikligt att en eller annan generisk beskrivning dyker upp: ”Det hela började med att väggarna i rummet bleknade”, eller denna med fallisk slagsida: ”det sipprade in en ljusstråle som nästan gick att ta på. Det var en fantastisk upplevelse, denna enorma guldstråle.”

60-talet var en guldålder för hallucinogener. I SVT sändes Gifter som påverkar själslivet där man testade LSD inför kameran. Det var fria tider, samtalet om växtdroger var öppet och nyfiket också inom psykiatrin, vilket efter ett antal skandaler (Neurosedyn), byttes mot Nils Bejerots främlingsfientliga framfart och med honom en repressiv drogpolitik som fortfarande skördar offer.


Jag fortsätter läsa och det känns som en evighet. Eller: När jag efter någon vecka blir rastlös av medicinen, blir jag också rastlös av Extas i folkhemmet. Det är som om Aretakis både slösar och håller tillbaka, samtidigt. Han hade kunnat unna sig lyxen att stanna upp ibland. Eller borde jag sänka dosen? Jag testar en herrans massa denna vår, men inget funkar, eftersom jag är ett stort snillrikt nocebo, får jag för mig. Och ryggen ska vi inte prata om, eller kriget. Är det det som gör att jag inte kan tänka, allt det här hemska, absurda, är det Putin eller pollen, hjärnsläpp eller biverkningar? Att skakas om på djupet är hursomhelst överskattat.

ANNONS

Den eftertraktade kaffepressen Columbia från Bodum - nu till extrapris hos Cervera!

Extern länk från Cervera

Köp nu!

Extas i folkhemmet

Natur & Kultur

Extas i folkhemmet

278,00 kr

Läs mer

Till shoppen
Publisert:

LÄS VIDARE

Inget rubbar svensk polis antiknarknarrativ

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Leonidas Aretakis

Cannabis

Medicin

Kosttillskott

Carl von Linné

Flashback