Heta sexscener och slängiga dialoger

”Tillsammans i mörker” ger oss undergång med en dos Nietzsche

Publicerad 2022-03-30

Hanna-Linnea Rengfors (född 1981) debuterade 2020 med diktsamlingen ”Närhetsprincipen”. ”Tillsammans i mörker” är hennes andra roman.

”It’s the end of the world as we know it, and I feel fine”, sjöng det amerikanska rockbandet REM 1987. När covidpandemin bröt ut blev denna gladlynta feelgood-hetsande undergångslåt en av de mest streamade i världen.

Hanna-Linnea Rengfors Tillsammans i mörker är definitivt gladlynt undergångslitteratur. Romanen består av en rörig bunt tragikomiska berättelser där mörkret drabbar i stort sett alla, med pandemin som bakgrund och Håkan Hellströms låt Tillsammans i mörker som generationsmarkör. Berättelserna kryllar av människor men saknar centrum, riktning och ibland även slutpoäng.

Rengfors sicksackar mellan narcissism, krigsveteraner, Oprah, hemliga möten vid kalkbrott, folk som ger sig på jakt efter spårlöst försvunna, sexuellt kapital, bouppteckningar, blöjbyten, svält och översvämning.


Här finns också personer som har svårt att ta ansvar för sina känslor, som har sex non stop, som hämnas, bevakar, förför, som springer på Waynes och McDonalds. Ungar tjuter som inbrottslarm. En kvinna gör abort. En annan knuffar en man framför en lastbil efter en het stund tillsammans, helt utan anledning.

Denna svindlande perspektivlöshet gör att karaktärerna aldrig hinner få kött och blod. Rengfors har satsat för mycket på de heta sexscenerna och de slängiga dialogerna och för lite på karaktärernas inre liv.

Men då och då sugs jag med, som när en man efter långa existentiella bryderier börjar tvätta en annan persons klädesplagg och inser att det är fyllt av bajs. Eller när en man har sex med sin älskarinna på en torktumlare, lovar henne att han skall lämna frun, för att sen i eftertankens kranka blekhet blockera henne och radera alla kommunikationsspår. Här finns också en rad queera möten som mest känns mainstream.


Reningsbadet tycks vara den röda tråden, för människor tvättar ständigt både sig själva och andra, i badrum och tvättstugor. Även handtvätten blir en symbolisk skuldrening. Men skiten består. ”Ecce homo” tycks Rengfors vilja säga, i en sorts post-nietzscheansk ovilja att bringa moralisk ordning i kaoset eller skänka relationerna något större djup.

Friedrich Nietzsche föraktade djupet. I sin parodiska självbiografi Ecce Homo visade han vad den kristna moralen hade gjort med människan – förintat henne. Det enda som återstår är clownen som inte längre kan garantera ett enhetligt, ansvarsfullt jag. Med clownen kommer också den dionysiska urkraften, friheten, galenskapen, vreden, övertygelsen om att det inte räcker att älska sina fiender, man måste också hata sina vänner.

Inget förtär människan så mycket som hennes hat, inser Nietzsche och förklarar att en människas storhet består i vägran att förändra något, vare sig bakåt eller framåt. Det gäller att bejaka det som är. Ja, rentav älska det. Rengfors tycks drivas av samma villkorslösa livsbejakelse, samma galna frenesi.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln