Hela världen – och mera

Publicerad 2016-02-22

Magnus Ringgren strosar runt i Söderlunds nya diktsamling

Mats Söderlund

Det börjar med att den lika omistlige som maktfullkomlige och självtvivlande Poeten begär ordet: ”Jag är en av de mest framstående poeterna i det här landet. (- - -) Lyssna till mig.”

Och även om han strax säger emot sig själv känner vi igen modernismens allomfattande jag som ska dra in allt i sin dikt. Läsaren ska få hela världen och lite till rakt i ansiktet. I svensk tradition har vi sett denna omnipotenta attityd hos 40-talisterna. Edith Södergran gick inte heller fri – det här är inte reserverat för poetmännen.

Men sällan har man sett en diktsort falla i vanrykte så snabbt som denna. Många fick för sig att modernismen bara kunde tala på detta enda sätt vilket förstås var lögn.

Men 40-talismen var död efter bara några år.

Ett sätt att se på Mats Söderlunds nya bok Årorna i Flocktjärn vore att den söker upprättelse för modernismen genom att vända och vrida på alla dess beståndsdelar och sätta dem under nytt politiskt och personligt ljus. Alldeles efter den fläskiga inledningen möter vi ett nertonat och utspritt jag, ett jag som är ringar på vattnet kring årorna, bland sländorna på vattenytan. Ödmjukheten fanns också i ädelmodernismen, varsamheten, tingens stilla mysterier. Men det glömdes väl bort av litteraturpolitiska skäl.

Mats Söderlunds poesi är språkligt och tekniskt avancerad. Den nya boken väcker uppseende redan som ting. Man måste göra sig bred vid köksbordet för att kunna läsa den. Den är tryckt i ett mycket brett liggande format.

Varje dikt kan vara uppdelad i (om jag räknat rätt) tio spalter. Rutor i tabellmönstret kan lämnas tomma; läsarblicken glider runt lite som den kan. Dikterna blir detaljrika teckningar eller närgångna kartblad över författarens personliga landskap.

Man strosar runt i texterna mera än man läser dem. En del av de här greppen liknar konkretisternas eller språkmaterialisternas, men Mats Söderlund har större kontakt med orden och deras kopplingar till verklig-

heten. Tekniken bygger inte en självtillräcklig textvärld utan en modell av det reellt existerande, hela alltet.

Detta är poesi som rör sig längs alla upptänkliga tänkandets och känslans skalor: barndom och vuxenhet, stad och land, historia och nu, det privata och det politiska, det abstrakta och det växande. En tänkande punkt springer fram genom universums mångdimensionella koordinatsystem.

Ta sidan 25 som exempel, en tiospaltare. Där tror jag att man kan hitta en konkret förlaga till den poetiska formen – en bro av glesa plankor med springor ner mot svart vatten. Längsgående och tvärgående riktningar, vajande vertikaler, ett rutnät med stickor och skavanker.

Och runt bron breder barndomens landskap ut sig, den mycket lokala och emotionella förlagan till kartbladet. Här ligger Flocktjärn, barndomens sjö utanför Skellefteå.

Vad handlar det då om?

Hundratals ting per sida förstås. Det här är dikt att vistas i, inte att tolka eller referera.

Jag blir kvar mycket länge vid köksbordet böjd över denna slösaktiga grafikmapp till diktsamling. Modernismen har ännu en gång muterat för att leva vidare in i framtiden.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.