Ett lysande porträtt av en manlig 80-talist
Publicerad 2025-04-16 04.30
Henrik Bromander är inte rädd för det mörkaste
”De närmaste” av Henrik Bromander
Man ljuger för sin tjej för att hon ska sluta tjura när man vill åka på insats till Afghanistan. När man kommer hem breder avståndet ut sig. Man föraktar samma tjej och står inte ut med hennes hurtiga familj, man får jobb i Stockholm och pengarna räcker till ett radhus i Skogås, man känner avsmak inför kaskadbajsande bebisar och barn med särskilda behov, man brottar ner en sockerstinn son som snott ens påse Polly, man är pressad och knäckt av chefsjobbet på säkerhetsföretag, man siktar in sig på nästa husköp, ökad materiell standard, samlivet har upphört, ens partner hänvisar till pornhub, pojkarna som ska fostras i sport och fysisk aktivitet klättrar och har sönder saker medan man håglöst vänder sig in, bort, ut.
Ingen har utforskat destruktiv maskulinitet lika intresseväckande som Henrik Bromander. Homosexuella fascister, bodybuilders, kvinnomisshandlare, incels, poddande kulturmän, konspiratörer: i hans produktion står pojkarna på rad. Metoden är att låta specifika, välresearchade, ibland extrema erfarenheter resonera mot en allmängiltig botten.
”De närmaste” bjuder på ytterligare ett lysande porträtt, av en manlig 80-talist och småbarnspappa. En skildring som, i alla fall för mig, handlar om att sakna agens och motivation i sitt eget liv.
Men Millenial-Rickards perspektiv är bara ett av fyra i denna omfattande familjekrönika om det moderna Sverige, som sträcker sig från 1979 till 2026. I ”De närmaste” finns även en tilltufsad mamma, en pappa som gått från mentalskötargolvet till välfärdsmiljonär och en syster (ett ”du”) med bakgrund inom den autonoma vänstern. I kulisserna lurar också den morbror som blivit religiös ledare för en kristen gemenskap i södra Småland. Vad samtliga huvudpersoner har gemensamt är att de döljer någonting fundamentalt viktigt för sina närmaste: sysselsättning, sexuella begär, sorg, trauma, övertygelse. I synnerhet mamman och pappan, Inger och Lars, är skildrade med ömhet, medan Bromander är strängare mot sin egen generation. Eller så är det jag som är det.
Att författaren nu ger sig på familjekrönikan är i linje med hur han tidigare breddat sig genom olika genrer och format. Ett citat på första sidan pekar ut Joyce Carol Oates som influens, men berättelsens struktur för också tankarna till böcker som Zadie Smiths ”Vita tänder” eller ”Om skönhet”, där olika gestalters ideologier och erfarenheter bygger upp en samhällskonflikt i miniatyr – en lättantändlig cocktail av motsättningar som förr eller senare måste explodera. Stubintrådar lindas om varandra, men hänger aldrig löst. Det finns i ”De närmaste” alltså en ganska tight, på gränsen till prydlig, intrig som tillåter författaren att skildra allt från Säpo och välfärdskapitalism till vänsterns mest radikala och våldsamma miljöer.
Det ödesmättade anslaget, där enstaka händelser förklaras avgöra en hel framtid, gör även själva livet litet
Bromanders omisskännliga känsla för tid ger en roman som är hårt packad med situationer och sensationer. Jag markerar de sidor som skildrar hur Inger, under covid-19 och från sitt tilltagande alkoholmissbruk, inleder en haveristisk mejlkontakt med Lena Einhorn som bygger på deras gemensamma ilska mot Anders Tegnell. Men verklighetseffekten kan också handla om detaljer, som att det serveras dinkelfrallor, getost och kvittenmarmelad på den piff-vegetariska krogen ”Trubbel”.
Ett författartypiskt vältrande i kroppslighet och äckel bidrar till en övergripande atmosfär av ödslighet och futtighet. Det ödesmättade anslaget, där enstaka händelser förklaras avgöra en hel framtid, gör även själva livet litet. Ofta infinner sig en kvävande känsla. Handlar det om generationer som är dömda på förhand och familjesituationer som inte går att rubba? Arv och miljö. Ingen kommer undan och allt börjar om igen.
Kanske finns det en ändå strimma av ljus i hur människorna är skrivna, liksom förklarade och med nyans och empati – vilket lösgör dem från sina ibland motbjudande handlingar. Vad jag dock inte blir helt klar över är formen: jaget Richard, duet Rebecka. Detta du-tilltal tillåter förstås ett växlande tempo där Bromander kan svepa över den autonoma vänsterns historia i tillbakablickar och snabba intryck. Men det kan också vara knepigt med du-tilltal i romaner. Risken för högstämd sentimentalitet är påtaglig och dessutom väcks frågan om vem det är som pratar.
Är det författarfunktionen som vänder sig till sin skapelse, eller tilltalas duet av någon av romanens andra gestalter? Frågan kan tyckas teknisk, men om det är bokens ”jag”, den ideologiska fienden Rickard som på detta sätt berättar systern Rebeckas historia får det viss betydelse för vad romanen kan tänkas vilja uttrycka om radikalisering, svek och försoning. Jag lutar dock åt att du-tilltalet mest är ett berättartekniskt grepp som Bromander använder för att skilja syskonen åt, och som därmed inte upplevs som helt motiverat eller genomfört, sett till verket som konstnärlig helhet.
Min förtjusning i Bromander har alltid bottnat i två saker: det första är infallsrikedomen och påhittigheten, att idéerna är samtidigt originella och självklara. För det andra att han är helt orädd inför att ta sig an det mörkaste och svåraste – och klarar av det.
Även om mina egna favorittexter fortfarande är två genuint utmanande och suggestiva serier från albumet ”Tidigt på morgonen” från 2007 (om våldsam incest respektive såren efter Estonia-katastrofen) visar Bromander med ”De närmaste” hur han hela tiden utvecklar och fördjupar just dessa kvaliteter.
