Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Ronald, Ronny

Kvinnorna funderar på att äta av den döde mannen

Skickligt hantverk – men det händer ingenting

Publicerad 2025-05-04

Gunnhild Øyehaug.

Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus
”Onda blommor” av Gunnhild Øyehaug

Det är lätt att suktande snegla mot Norge och tänka: Vad mycket bra författare de har! Och det går så himla bra för dem! Och de är så intressanta! Kanske bidrar det orättvist till förväntningarna på Gunnhild Øyehaugs novellsamling ”Onda blommor”, hennes tredje bok översatt till svenska. Här ryms 25 noveller, varav vissa förhåller sig till varandra och hänger ihop, på blott 115 sidor.

Den första är bäst och beskriver ett jag, en Nina, som sitter på toa när hon plötsligt tappar en bit av hjärnan. Något som gör att hon glömmer allt hon vet om fåglar. Besvärligt, ska det visa sig, eftersom hon är ornitolog och just håller på att färdigställa sin avhandling om reumatism hos dubbelbeckasiner.

Jag blir genast förtjust. I språket, lekfullheten och lättheten i texten. Och visst finns ett par tillfällen till när samlingen lyfter, som tillsammans med de strandade kvinnorna i ”Vid skjulet” som överväger att äta en förbiflytande död man.


Men oftare är det här svåruthärdligt. Som i den korta novellen om en björn i skogen, där författaren plötsligt meddelar att berättaren är ett vi och att det vi:et är en myggsvärm som rör sig runt björnen. Eller som när ett par av texterna följs av ännu kortare kapitel, protester som invänder mot novellen innan. Det blir små muntra metanoveller, plågsamt quirky och med en litterär röst full av självtillräcklig förundran inför sin egen förmåga. Burr! Detta ackompanjeras – självklart – av referenser till Baudelaire och Virginia Woolf. Det är rakt igenom ”fiffigt”, på ett sätt som får mig att tänka på Julian Barnes sämsta stunder.

Gunnhild Øyehaug är uppenbart skicklig på hantverket, hon vet vad hon gör. Alla bokens förvandlingar och krumbukter framstår som genomtänkta. Ändå tycks varken världen eller sinnet förflyttas en millimeter under läsningen, det händer ingenting. Det här är en bok som närmast tycks litterärt burgen, alldeles för nöjd med att finnas till och ha formulerats.

Följ ämnen i artikeln