Han visar på något nytt och större
Stefan Jonsson tror på motståndet och emancipationens möjlighet
Uppdaterad 2020-05-26 | Publicerad 2020-05-25
Tänk om man hade sammanfört Barack Obama med Usama bin Ladin för en diskussion om världsläget. Vad hade de haft att säga varandra? Kanske hade de kunnat enas om ganska mycket?
Det är inte Donald Trump som kastar fram den tanken, utan Stefan Jonsson i boken Där historien tar slut. Underrubriken talar om en ”delad värld” och det är den som både adresseras och överbryggas i fantasin om Obama och Usama. I stället för ett samtal blev det ju en avrättning, ännu ett av alla dessa amerikanska försök att lösa världsproblemen – som de själva orsakat – genom mer våld.
Boken inleds med en analys av den där bilden, där presidenten och hans medarbetare följer den välplanerade mordaktionen i realtid. Här visar sig, menar Jonsson, relationen mellan världens fram- och baksida: mänsklighetens moraliska gemenskap (framsidan) visas upp, medan mördandet i Pakistan (baksidan) döljs. Hillary Clinton försöker skyla blicken, konstaterar Jonsson, men är det inte snarare så att hon hejdar ett utrop? Det som blockeras är inte intrycket, utan uttrycket. Moralen tystas.
Vilket leder till frågan: vad finns det för möjligheter att protestera, att göra ”motstånd” i denna delade värld? Frågan har, kan man säga, två delar: dels Gayatri Spivaks klassiska fråga ifall den underordnade – ”subalternen” – alls kan tala, och om detta tal i så fall är begripligt. Dels frågan ifall den kritik som kan framföras från ”framsidan” – av en professor i migration, eller en skribent i Aftonbladet – alls gör någon skillnad. Eller fyller den bara ungefär samma funktion som Hillarys kvävda utrop?
Jonssons svar på de frågorna är ytterst omsorgsfulla. Visserligen genomsyras hans bok av en grundläggande tilltro till motståndet och emancipationens möjlighet, men till skillnad från så många andra intellektuella röster i dag blir han aldrig predikande. Ibland hamnar tvivlet i förgrunden: han är ju en del av det centrum han kritiserar. Så hur ”kommer jag bakom min egen världsbild”? ”Kan en vit människa spy ut sig själv?”
Att rycka sådana citat (det sista anspelar på Aimé Césaires omdiktning av Shakespeares Stormen) ur sitt sammanhang ska man nog akta sig för. Aversionen mot humaniora i allmänhet, och sådant som postkoloniala studier i synnerhet, är uppskruvad nog som den är. Fast är inte kolonialismens brott så stora att den sortens frågor faktiskt är berättigade? Jo. Men vem är egentligen den där vita människan?
Det finns en tendens att Jonssons analys ibland hamnar i en ganska onyanserad dikotomi: på den ena sidan, framsidan, har vi väst. De vita. Männen. Nätverken.
På den andra sidan: subalternen. De svarta. Kvinnorna. Det är en metaberättelse som riskerar att blir offer för sin egen enkelhet, framför allt när det gäller den förra sidan.
Visst, i någon mån är naturligtvis både min och din och Jonssons välmåga beroende av den amerikanske krypskytt som motiverar sitt dödande av irakiska civila med att de är onda, men det finns trots allt nyanser i allt detta. Ska varje vit människa spy upp sig själv? Vad med de vita subalterna? Ja, finns inte gränsen mellan subalternen och den överordnade i varje enskilt subjekt?
Det är alltså, menar jag, nödvändigt med fler begrepp och andra perspektiv än det postkoloniala.
Jonsson skulle nog hålla med. Vid ett tillfälle påminner han om att vi passerade en märklig gräns 2015: från och med då äger den rikaste procenten (1 procent) av världens befolkning mer än resten (99 procent). Men om detta är ett resultat av vår tids finanskapitalism, så är det med Jonssons synsätt också, och på ett mer grundläggande plan om jag förstår honom rätt, en del av kolonialismen. Så till vida att den alltid handlar om att erövra någon annans resurser.
Som med alla intressanta tankar är det fullt möjligt att invända mot mycket av detta. För att vara en bok utgiven 2020 handlar den underligt mycket om Obama. Jonsson fångar effektivt det bisarra med dessa krig som sägs föras inte i något nationellt intresse, utan i etikens namn, för det godas skull. Träffande, tänker jag, fast har inte detta faktiskt förändrats efter Obamas sorti?
Att sammanfatta Där historien tar slut är svårt, och det är också svårt att säga varför den är så bra. Griper den inte över lite för mycket: containertrafik, Kafkas noveller, den grönländska konstnären Pia Arke, Sveriges krigande i Afghanistan …? Möjligen. Men samtidigt ligger bokens styrka i sättet som den monterar ihop alla dessa till synes vitt skilda ämnen, med följd att något nytt och större blir synligt.
En av de mer insiktsfulla passagerna dyker upp när han talar om svårigheterna i att kollektivt forma världen: ”Oavsett om vi kallar oss höger eller vänster eller center är vi defensiva. Vi länkar ihop oss till den sista försvarslinjen. Vi måste hålla stånd, så att inte solidariteten, välfärden, jämlikheten, naturen, luften, marken, vattnet, de mänskliga rättigheterna, nationen, klimatet, regnskogarna, den vita rasen, noshörningarna, svenskheten eller Europa går under.”
Om tankeexperimentet med Obamas och bin Ladins möte försökte överbrygga den koloniala klyftan, så gör den här passagen samma sak med en annan klyfta som kännetecknar vårt historiska tillstånd. Den säger att högerns och vänsterns olika kamper på ett sätt är rätt lika. Viljan att göra motstånd är den samma, oavsett om det gäller solidariteten eller svenskheten. Jag tror att vi behöver mer av den sortens fågelperspektiv just nu. Kanske är det misslyckandena som förenar oss.
